Manooks meningar

I vår koja finns en slags bänk på ben.
Den har en lång rad vita tänder som inte är vassa.
När Matte trycker på dom kommer det ljud ur bänken.
Plink och plonk och kling och klang.

Idag och igår och dan före har hon suttit framför den där bänken och tryckt på tänderna och ylat. Då ochdå har hon skrivit något på ett papper.

Vad detta handlar om vet jag irriterande nog inte.
Inte än ...

 

Det är alltså något som heter jul just nu.
Det måste vara himla viktigt, så som Matte har betett sig med Stora Brummen och Sprutflaskan och trädet med lysen i.
Hon var tydligen dessutom glad medan hon höll på, för hon gick omkring och ylade högt. Märkligt.

Idag har jag lärt mig vad en julklapp är. Det är alltså inte en vanlig klapp när det är jul.
Det är ett paket!
Matte gav mig ett som luktade väldigt spännande.
Jag öppnade det alldeles själv. Det var mycket papper, och snöre också.

Mums, säger jag bara!
Det låg två grisöron i.
En stund senare låg dom i min mage.

I människokojor finns alltid ett särskilt rum, som dom använder varje dag.
Dom gör saker med vatten där.

I Mattes blötrum finns tre vattenskålar.
En jättestor som hon fyller med vatten och går ner i med hela kroppen.
Hon brukar ligga där länge.
Till exempel idag har hon gjort det.

Den andra skålen är mycket mindre.
Vad hon gör med den fattar jag inte riktigt. Hon står och blaskar på olika sätt, ibland blöter hon en pinne som hon kör runt i munnen med, ibland vrider hon sina händer under den blanka saken där vattnet kommer ut.

Den tredje skålen är den konstigaste.
För hon sätter sig på den.
Och pinkar!
(Ibland luktar det annat också.)

Kan någon förklara för mig varför man sitter och pinkar i en skål med vatten?
Husse är något mer normal, han står åtminstone upp.

Jag har fått julkort.
Matte sa att det heter så, vet inte varför.

Först låg ett ute i den gröna lådan med lock, som Matte går och tittar i en gång om dan.
För det mesta ligger det något i den. Det brukar vara till henne.

Men nu låg det något till mig!!!
En bild med farsan och syrran på!
Och snälle farbror Joke.

Jag blev väldigt rörd glad över att dom skickade den, för att visa hur mycket dom tänker på mig.

Det andra kortet kom i Mattes dator.
Och det var från Allis!
Hjälp, vad fin hon är!

Och hon skickade kort till mig, hehe ...

Mattes knäppa tillstånd fortsatte hela dagen, faktiskt.

Efter allt det där brummandet och torkandet, tog hon mig med sig ut till rullande kojan.
I den åkte vi iväg till skogen där fäboden ligger.
Vi gick en ganska lå alldeles för kort runda på vägen där.

Sedan tog Matte den där platta grejen med handtag, den som har liksom små tänder på kanten.
Hon brukar låta dom tänderna tugga fram och tillbaka på trädstammar, och då lägger sig träden ner på marken.
Och det var precis vad hon gjorde idag också.

Men hon har aldrig förut tagit trädet och bundit fast det på taket till rullande kojan.
Och hon har heller aldrig ställt upp ett träd som sticks utanför vår koja, och satt fast små lysen i det.

Jag begriper ärligt talat inte vad som hänt med henne.
Blir lite orolig.

Idag har Matte varit ovanligt konstig.

Det började med att hon gick iväg utan mig.
Hon hade i och för sig en stor påse med mat till mig med sig när hon kom tillbaka.
Men det var bara torrfoder.

Efter det tog hon fram Stora Brummen.
Jag gick ut.
Hon drog runt den jättelänge. Den har nosat igenom varenda millimeter i kojan, jag lovar.

Som om inte det vore nog, tog hon fram en flaska med något starkt i. Hon sprayade så det blev blött på alla saker och torkade bort det igen med en gång.
Onödigt, enligt min mening.
Dessutom stack det väldigt i nosen av lukten, så jag gick ut igen.

Suck!

Hundar uttrycker väldigt mycket med sina öron och svansar.
En del människor kan förstå precis hur en hund mår genom att titta på svansen och öronen.

Med människor är det svårare, för dom har ju ingen svans.
Och öronen är det inte mycket bevänt med.
Dom bara sitter där, likadant hela tiden.
Människan kan inte ställa in öronen åt olika håll, och inte sloka med dom.

Som kompensation använder dom frambenen.
Eftersom dom inte använder dom till att gå med, viftar dom gärna med dom istället.
Och det kan man lära sig att förstå en del av, fast det är ganska svårt.
För samma viftning betyder olika saker för olika människor.

En viftande svans är alltid en viftande svans.

Precis som hundar, så pratar människor mycket med kroppen också.
Problemet är att deras kroppar pratar annorlunda än hundars.

Om man tänker tvärtom, så förstår man ganska mycket.

Två hundar som springer rakt emot varann, visar tänderna, och slår frambenen om varandras kroppar, är i färd med att börja slåss.
Två människor som gör samma sak är glada över att träffa varann.

En hund som springer omkring fram och tillbaka och pinkar mot allt som sticker rakt upp från marken, beter sig fullständigt normalt.
En människa som gör samma sak får åka polisbil.

Man måste också lära sig att människor inte hälsar på varandra (eller på hundar) genom att nosa vederbörande i baken. Därför uppskattar de inte heller att själva bli nosade i baken av hundar.

En hund som lever med människor måste vara minst tvåspråkig.

Hundspråket har man i sig från början. Alla hundar förstår varandra, åtminstone innan man har levt för länge med människor. Då kan vissa hundar bli miljöskadade och glömma bort sitt eget språk.

Människospråk är inte lätt att lära sig, men ju smartare man är desto bättre går det.
(Jag förstår väldigt mycket människospråk.)

Människor språkar dels med ord. Det är läten som inte är morr eller skäll, utan något helt annat.
Matte vet att jag förstår många ord. Men hon vet inte att jag förstår många fler än hon tror.

Samma ord kan låta snällt eller elakt beroende på vilket tonfall människan har.
Som till exempel "kom".
En människa som låter snäll och glad och säger "kom" vill man gärna komma till.
En som skäller och morrar fram ordet vill man bita.

När människor ordar med höga röster är dom ofta arga. Även om dom inte är arga på mig, vill jag inte vara i närheten då. Arga ord gör ont i öronen och svansen, så jag måste vika ner öronen och skydda svansen mellan bakbenen.
Och gå ut, helst.

Matte låter rätt ofta störtfjantig med pipig röst, och använder ord som "finpojk" och "gullgubbe" medan hon klappar mig. Då är hon tvärtemotsatsen till arg.

Hon kallar Husse för finpojk också. Och då ser han nöjd ut.

Hon gick iväg ensam.
Det tycker jag inte om! Jag ska vara med henne.

Idag gick hon dessutom iväg två gånger.
Första gången var okej, för då gick hon runt utanför på den stora gräsmarken så jag kunde se henne hela tiden fast hon var rätt långt bort. Hon blev liten som en myra.
Där gick hon omkring med den där lilla manicken hon har, som hon håller upp och trycker på, och sen finns det bilder i den. Idag höll hon den ner mot marken och tryckte, väldigt knäppt. Vad kunde finnas för intressant där?

När hon kom tillbaka hämtade hon bara sin väska.
Och gick iväg igen!!
Hon försvann bakom hörnet. Jag hörde hennes steg mindre och mindre.
Då blev jag sur och ropade efter henne. Högt.
Men hon bara hojtade "vänta" långt bortifrån, och det betyder ju att hon kommer tillbaka, men jag var sur i alla fall.

När hon kom hem hade väskan blivit tung, och det fanns mycket saker i den.
Bland annat KÖTTBULLAR.
Hon la in några stycken i det vita skåpet som morrar en stund och sen är köttbullarna varma och luktar vansinnigt gott. Hon blandade i dom i min mat.

Och då förlät jag henne.

Hemma hos mig och Matte blir det aldrig några missförstånd om maten.
Allt som luktar kött är till mig.
För hon äter inte sånt.
Hennes mat är urtråkig.

Var hemma hos Husse igår kväll, Matte och jag.
Husses Anna var också där.
Hon är hans valp, typ, fast hon är stor och bor i egen koja.

När jag kom in hade hon just gjort iordning mat på ett fat.
Det luktade supergott av köttfärs.
Jag gav henne min snyggaste svans och ett tack-voff, för det var ju så himla snällt av henne, tyckte jag.

Hon satte sig i soffan och höll i fatet. Jag följde förstås efter och satte mig i soffan jag också, bredvid henne.
Just när jag böjde mig ner för att smaka på härligheten, ryckte hon undan fatet mitt framför nosen på mig.
Sa "nej" och "min mat" och visade ner mig på golvet.

Jag vet ju vad dom där orden betyder, så gissa om jag blev SUR!
Men hon sa "sedan" också, så jag satte mig snällt och väntade.
När hon ätit upp nästan allt satte hon ner fatet till mig.
Det var tre ynkliga små bitar av maten kvar.
Dom var så goda, jag hann känna smaken trots att den försvann i ett nafs.

Kände mig lurad.
Gick ut i köket och tuggade i mig det som fanns kvar i ohundarnas skålar också.
Som hämnd.

Har varit med ExtraHusse i kojan vid de höga bergen.
Bara ExtraH.
ExtraM stannade hemma. Hon skulle gå till nåt ställe där många människor skulle äta mycket mat och yla vid borden.
Hon måste ha fått en knäpp som ville göra det. När hon kunde vara med mig!

ExtraH och jag hade det SÅ mysigt!
Han hade dom långa grejerna på baktassarna, och jag drog honom jättelångt uppe på dom höga bergen.
Och sen åkte vi hem till kojan och han tände eld i hålet i väggen, och det blev varmt och skönt.
Ibland måste jag ligga utanför kojan och svalka av mig och lukta på alla lukter i luften.

Ett härligt hundliv, det är vad jag har!

Storfarsan Inac. Norsk viking.

Morsan Kippi. Hon har fått arton valpar. I synnerhet en.

Konstigt.
Matte satt som vanligt i soffan bredvid mig.
Vi tittade på den stora fyrkanten med bilder som rör sig. Teven, alltså.
Och hon var i den också!

Jättemysko!

Jag äger!
Fatta!

Säga vad man vill, men hon är flitig med träningen.
Hon har visst gett sig sjutton på att hon ska lära sig skälla lika bra som jag.
Tyvärr är det långt kvar ...

Jag uthärdar tålmodigt hennes försök.
De kommer lite oförberett. Plötsligt, utan någon som helst förvarning, drar hon i med
ATJOOOVOOOV så väggarna i kojan skakar.
Fem, sex gången på raken.
Efter det låter det som om hon grinar, stackarn.
Så himla dåligt är det inte.

Men jag förstår inte varför hon nödvändigt ska hålla på med detta när hon är så sjuk som hon säger.

Hon har förmodligen samvetskval för dom superkorta promenaderna.
För hon ger mig godare mat än vanligt.

Så det är okej att hon är sjuk en dag till, hehe ...

Jag har t-r-å-k-i-g-t så in i bomben!
Matte är bara trött och trist.
Går knappt ut med mig.
Små löjliga promenader så man knappt hinner pinka mer än åtta gånger, typ.
Hon orkar inte ens springa.

Hon är sjuk säger hon.

Beror kanske på att hon tröttar ut sig med att försöka skälla.
Aaaaatjoooo, låter det hela tiden. Det ska antagligen föreställa WOFF.
Lika bra hon ger upp, hon fixar det aldrig.

Jag låg i soffan bredvid Matte och dåsade.
Plötsligt brakade det till utanför. Kojluckan rycktes upp.
Och in kom Husse.

Sååååå glad blir jag alltid när Husse kommer!!!
Måste hälsa på honom med hela kroppen och jättemycket med svansen, min fina svans, som jag kan vifta enormt vackert och ståtligt med!
Och ställa mig upp måste jag också, på bakbenen, och gnugga nos med honom, så han riktigt fattar hur glad jag är.

Det finns ingen som har så sköna tassar som Husse.
Dom är stora. Varma. Mjuka. Starka.
Det är som om dom strålar ut nån slags lyckokänsla.
Rakt in i hela kroppen!

Jaja, Matte har också sköna tassar. Men Husses är lite skönare.

Vi har varit vid fäboden.
Varför det heter så kan jag alltså inte förstå.
Jag är ju ingen fähund!
Inte Matte heller. Eller Husse.

Jag tycker om att vara där.
För det luktar så mycket!
Och för att jag har en lååååång lina. Och inget nät.

Någon hade lagt en skithög framför trappan. Den undersökte jag noga.
Mycket ohyfsat, tycker jag, att lämna bajs där jag bor! Det gör jag inte ens själv.
Jag går bakom knuten.

Vid närmare eftertanke kanske det var en fähund som varit framme.

Någon frågade Matte vilket ord hon tycker är vackrast.
Hon svarade

H U N D

♥

Matte är faktiskt väldigt svag för mig.
Det förstår man ju till exempel av att hon kallar mig så mycket fåniga namn.

Och så är det ju det här med gosandet.
Jag gillar ju magkrafset. Hon har sköna klor, det måste erkännas.
Och när hon stryker och drar med tassarna över hela min kropp är det också jätteskö rätt trevligt.

Men ibland gör hon en sak som jag inte riktigt förstår.
När hon kommer precis intill och lägger frambenen om min hals. Sätter sin panna mot min, sin nos mot min och ser in i mina ögon.
Då känns det liksom ... konstigt.
Jag blir matt, typ. Mjuk.
Kan inte röra svansspetsen ens.
Det är som om vi ser rakt in i varandras vad-det-nu-kan-heta-förnånting som är längst inne i alltihop.

Begriper inte vad som händer då. Hon hypt ... hynp ... äh, fatta!

Ibland äter hon runda saker som hon tar bort utsidan på först.
Hon skär med kniv och sen drar hon med tassen och kastar bitarna i en påse i skåpet under matbänken.
Det som blir kvar tycker hon är gott. Hon delar det i småbitar och tuggar i sig.
Jag vill inte ha, det luktar konstigt, nästan ingenting.

Däremot det där som hon kastar bort, utsidan, det är nog väldigt gott tror jag, för hon smakar så himla smaskigt om tassen som drog bort det. Tur att jag har en så stor och skicklig tunga, och tur att hon låter mig slicka sin tass, så jag också får ett mellanmål.

Inatt var hon orolig igen.
Störde mig gång på gång så jag inte fick sova ifred.
Hon stönade och pustade och drog täcket över huvudet.
Muttrade något om "fishund".

Orättvist!
Hon kan också, så det så.
Fismatte!

Ikväll var det övning för Mattes ylande flock.
Jag låg och funderade på filten i rullande kojan medan hon höll på där inne.
Drömde mig bort lite, gjorde jag nog.

När hon kom ut var hon på väldigt gott humör, för hon fortsatte yla fastän hon inte var tvungen.
Och så pratade hon så löjligt med mig, heeeej gubben, nuuuu ska vi åka heeeem, med fjantrösten hon har ibland.
I mörkret såg jag inte, men hon visade säkert tänderna också.

Nu har vi kommit hem till kojan, varit på pinkrunda, och ve och fasa, torkat tassar!
Godnatt!

Hon har varit borta med ylande flocken.
Men hon har hunnit andra saker också.
Och inte bara träffa Husse.

Jag noterar faktiskt en hel del. Hundar, åtminstone särskilt intelligenta, gör det.
Som till exempel att hon har hängt upp en lysande spretig sak i glasrutan i köket.
Så man ser den utifrån på långt håll.

Och så har hon gjort nåt med nätet också. Nätet som gör att jag inte kan hoppa över staketet och springa ut på egen hand. Mycket dumt, för övrigt. Hon har satt fast jättemassor av små ljusprickar över hela nätet.
Väldigt vack
Rätt snyggt, faktiskt.

 

Det luktar Husse.
Här hemma, i Mattes och min koja.
Färska spår, alltså.

Det betyder att han varit här medan jag var borta.
Oerhört dålig planering, måste jag säga.

Det blev som jag trodde.
Med ExtraHM i deras rullande koja, långt bort, många skogar.
Jag kan vägen.
Till slut kom vi fram till kojan vid dom höga bergen.

Det var hur mycket SNÖ som helst där!
Jag var i snön hela tiden. Nästan. Ibland gick jag in och käkade.
Och gosade lite med ExtraMatte.

ExtraHusse tyckte det var för mycket snö för att ta på sig dom långa grejerna på baktassarna, dom som han kan springa så jättefort med (särskilt när jag drar honom).
Jag tyckte han var knäpp, vadå för mycket?.

Men då tog han fram stolen som rullar på två hjul, den som han måste veva runt med bakbenen. Och så fick jag dra honom med den istället, på vägen, där det hade åkt en stor jättemorrande rullande koja och skyfflat bort snön så det var alldeles platt.

Det var kul, och idag är jag trött.