Manooks meningar

Hon packade min matskål.
Och mat.
Jag vet vad det betyder.
Jag ska vara med ExtraHusse och ExtraMatte!

Försöker att inte visa mig för glad.
Hon kan ju bli ledsen, Matten min.

Tråkmatte sitter och stirrar på datorfyrkanten. Handen på klickgrejen.
Jag är alldeles bredvid henne, och jag vill ha kli och krafs, NU.

Kör den vanliga strategin.
Vänster tass upp på hennes axel, lite lagom hårt.
När hon vänder sig mot mig ger jag henne mina sötaste ögon, och lägger öronen lite gulligt  neråt, huvudet en aning på sned.
Ibland funkar det på första försöket. Då blir hon liksom mjuk i ansiktet, visar tänderna och kluckar konstigt.
Hon lutar sig fram och gnuggar nos, och så kommer hennes sköna tassar, den ena krafsar min mage, den andra masserar mina öron.

Myyyyyyyyys!

"Älskade Nookisen min" kuttrar hon och kramar mig hårt, och då känner jag verkligen att hon förstår mig.

Hela dagen har det kommit ner långt uppifrån. Mycket!
Nu kan man äntligen ploga med nosen.
Och rulla runt.
Och bli alldeles vit i pälsen.
Och skaka av alltihop precis innanför kojluckan.

Då suckar Matte.
Kallar mig blötdjur.

Idag fick hon en knäpp.
Den sortens knäpp som får henne att ta fram Stora Brummen.
Tack och lov händer det inte alltför ofta.

Stora Brummen är ett mystiskt konstgjort djur som morrar hela tiden.
Eller ryter, snarare.
I nosen har den en lång snabel, och längst fram en grej som suger in allt den nosar på.
Den har en lång smal svans som Matte kopplar in i ett hål i väggen.

Jag gillar den inte!

När Matte börjar dra runt Stora Brummen i hela kojan, går jag omedelbart ut, och där stannar jag tills hon fått tyst på eländet och ställt tillbaka den inne i ett mörkt skåp.

Idag är det snöstorm ute och jag vill helst ligga inne och mysa.
Men med Stora Brummen härjande hade jag inte mycket att välja på.
Fnys!

Min första kompis var faktiskt en brud.
Men inte riktigt på riktigt. För hon är en ohund.

När Matte hade snott mig från morsan och dom andra hos Iasaks, åkte vi hur långt som helst i den rullande kojan. Sen kom vi hem till Husses och Mattes stora koja där jag också skulle bo.
Nästan det första jag såg var en grå päls med stor svans.
Då sprang jag fram för att säga hej.
Hon fräste och sprang iväg.

Men sen gick det bättre. Jag fick buffa henne i magen och nafsa henne i nacken, höhö ...
Och hon använde nästan aldrig klorna. Tror hon var lite svag för mig ...

Jag sakn undrar var hon är numera. Hon bor inte kvar hos Husse. Det är bara en massa andra ohundar där nu, och ingen av dom är brud.


Första mötet .......................................................................... Nähä ...

Hon har betett sig konstigt inatt.
Först när vi hade lagt oss var det som vanligt.
Sen började hon vrida på sig. Blåsa hysteriskt i luften. Vifta med händerna. Stöna.
Så där höll hon på.

Länge.

Hon knuffade ner mig från sängen! Fast hon brukar tycka det är mysigt när jag ligger där, vid hennes fötter.
När jag lade mig nedanför istället, föste hon bort mig därifrån.
Jag blev väldigt sårad. Förstod ingenting.

Jättetidigt på morgonen, nära det fortfarande var natt, muttrade hon något om "ont i höfterna" och "inte lönt att försöka sova" och klev upp. Satte sig och tittade på den där stora fyrkantiga lådan med bilder som rör sig, teve heter den. Mig släppte hon ut i mörkret. Muttrade nåt om gasutsläpp, men jag kände inget.

Nu har jag fått komma in igen, hon klappade mig och suckade.
"Vad har du ätit egentligen?" sa hon.

Fattar fortfarande inget. Det är ju hon som ger mig maten.

Finpojk.
Det kan man stå ut med.
Gulltass?
Nåja.
Vargöga! Fint som ögat.

Hon kallar mig saker jag inte heter. Extra namn, typ.
Nookis. Det låter okej.

Moff. Gubben. Gosnos. Älskpälsk.
Hrrrm, hoppas ingen hör.

Grannsvans! Yes!

Jag tror det är för att hon älsk gillar mig.

 

Var ute för en stund sedan. Mörkt. Krask-krask från Mattes metallklor.
På väg tillbaka hem till kojan kände jag den.
Satte fart.
Eller försökte åtminstone. Hon är så himla trög, Matte. Hon använder bara två ben, varför begriper jag inte när det går så mycket fortare med fyra. När jag försöker få igång henne i min takt hojtar hon "saaaktaaa" och drar i snöret hon alltid hakar fast sig i.
Om hon inte hinner med får hon väl släppa taget då!

När vi kom fram till hörnet vid den stora öppna platsen låg den ljuvliga lukten som en köttbulle runt nosen, fast bättre. För det luktade brud.
Och inte vilken brud som helst, utan Allis. Hon har lång päls och söt liten nos. Hennes matte lär Matte hur man ska få hundar att göra rätt och inte fel.
Allis är inte lättflörtad.

Jag spanade åt alla håll men såg henne inte. Då sa Matte:
"Hon är inte kvar, dom åkte nyss".

Hon hade sett dom!!! Och skyndade sig inte!
Fy, vad sur jag blev!

Har kommit på nåt.
Matte har metallklorna på = ingen tasstorkning
Hon har dom inte på = hon anfaller mig med trasan efter rundan

Fy, vad jobbig hon är!
Ibland när vi har varit ute på en härlig runda får hon för sig att sabba hela känslan när vi kommer hem.

Hon slinker in i kojan och drar igen luckan mitt framför nosen på mig.
Kommer ut igen nästan meddetsamma, med det där hemska tygstycket i handen.
"Torka tassarna" säger hon, äckligt insmickrande. Som om det var köttbullar hon kom med.

Vaddå torka tassarna????? Som om det vore en helt naturlig sak att göra.
Så böjer hon sig ner och tar tag i närmaste tass, om hon kan förstås, för oftast har jag snabbt glidit undan en bit.
Men tyvärr glider hon efter. Och, ja, torkar alla fyra.
Ibland morrar jag åt henne.
Hon morrar tillbaka. Det låter störtlöjligt.

Nu har hon kommit på ett nytt sätt, ett fjäsksätt. Sätter sig ner, lockar gulligt på mig, krafsar mig på magen, och så liksom i förbifarten hugger hon tag i en tass.
I och för sig trevligare.
Men lika genant.

Man torkar inte tassar på en Alfa!

Dom har päls, fyra ben och svans.
Men hundar är dom inte.
Varför dom bor hos Husse kan jag inte förstå, för dom är inte särskilt trevliga.
Antingen springer dom iväg så fort dom ser mig, eller också fräser dom och smäller till mig med klorna.
Konstiga!

Men det brukar ligga god mat i deras skålar, hehe.


Jaha, där ligger ni..................................................Leka? Nähä, ursäkta.


Kisskiss på er då...................................................Trista typer!

Bara så ingen tror nåt annat så har jag en Husse också.
Han är STARK!
Starkare än Matte, faktiskt.

Vill bara klargöra en sak.
Min Matte är BÄST okej!

Vi har liksom nåt speciellt, hon och jag.
Äsch, ni fattar väl vad jag menar.

Manook!
Det är jag.
Matte gav mig det namnet innan jag ens fanns.
Hon skulle ha en malamute som heter Manook.
Hon hittade på det namnet själv, säger hon.
Men det finns faktiskt. En del människor i andra länder heter Manook.

Men jag vet varför hon kom på just det namnet till mig.
Det betyder Mästare!
På det intergalaktiska språket irdin.
Det fick hon veta när jag hade varit hos henne rätt länge.
Då blev hon spak. Hon såg på mig liksom väldigt ödmjukt.

Jag heter något annat också. I mina ID-papper (haha, hundar har också det) är det tydligt skrivet att jag är Iasaks Qeeraq. Och så har jag ett person hundnummer, som står där vid namnet.
Iasak är min Gammelhusse, eller typ, stället där jag är född. Efternamnet, fastän det står först. Alla mina syskon heter också Iasak.
Qeeraq låter väl okej. Men nu råkar jag veta (jag har gjort efterforskningar) att en qeeraq är en slags fisk. På Grönland. På svenska heter den havskatt.
Så ursäkta, jag förstår inte vitsen.
Att döpa en fisk till katt och sedan en hund till fisk.

Jag föredrar Mästare.

Kvällsrunda.
Man får gå med utspärrade klor för marken är liksom opålitlig. Rätt vad det är far man iväg med tassarna åt alla håll om man inte aktar sig.
Människor har inga klor att spärra ut. Men Matte har skaffat metallklor. Hon har spänt fast dom på dom vanliga tasshöljena, det låter "krask-krask" när hon går.
Hon kan till och med springa med dom.

Jag ligger ute på min sköna dyna, med nosen i svansen.
Hon öppnar plötsligt dörren på glänt och kikar ut. Säger inget.
När jag lyfter huvudet efter två tjugo sekunder öppnar hon lite till, visar tänderna och säger med insmickrande röst:
- Hitta!

Då kan jag inte låta bli, då går jag in. Sätter igång nosen, låter den leda mig. För jag vet, att när hon säger sådär, då har det växt köttbullar inne i kojan.
När jag snokat runt och hittat några stycken säger hon plötsligt "slut", och visar sina två tomma framtassar, och då vet jag att det inte växer fler köttbullar idag.

Suck!

Den är helt okej, kojan på hjul. Tur att jag tycker det, för ibland är jag väldigt länge i den.
Matte åker och träningsylar med den där flocken ganska ofta, och dit är det långt, många skogar. Jag följer alltid med.
Mellan henne fram och mig bak sitter ett irriterande nät. Om det inte fanns där skulle jag kunna slinka fram och sitta bredvid henne, men det får jag inte.
När vi kommer fram öppnar hon lufthål i glasen på sidorna, inte så mycket så man kan sticka ut nosen, men lukta går bra. Man känner om det går förbi nån brud, hehe.
Så häller hon vatten i min skål, visar tänderna och säger "hej då, gubben, jag kommer snart", och så försvinner hon in i en jättestor superkoja. Sen hör jag svagt hur dom ylar därinnne.
Sover lite.
Snart, efter ganska lång stund, kommer hon ut. Och så åker vi hem.
Hon har klippt ett hål i nätet för mitt huvud. Jag brukar stå bakom henne med nosen på hennes axel. Det gillar hon.

  

Jag är faktiskt inte så jättesur när Matte åker bort med yande flocken. Bara en väldigt liten stund. För jag vet vad jag ska få göra då.
Min Extra Matte och Extra Husse tar mig med i sin rullande koja till något ställe med god mat och mycket spring. Snacka om hundhotell!
Jag brukar inte tänka alls så mycket på Matte när jag är med ExtraHM.

Helgen som gick var jag med dom till kojan vid dom höga bergen, och där var det massor av det kalla vita, SNÖ, mycket snö, HURRA, vad jag blev glad! ExtraH satte på sig såna där konstiga långa grejer på baktassarna, så han kan åka fort på snön, och jag kan springa så fort jag vill och dra honom efter mig i ett rep. Fast ibland tycker han jag springer för fort, då ropar han staaannaaa, och då stannar jag.

Och ibland vill han att jag ska dra honom mycket längre än vad jag själv vill, men hallå, lite får han väl göra själv. Då lägger jag mig i snön. Så får han krafsa mig på magen och lite annat fjäsk, och sen kanske jag tycker att jag kan springa lite till. Hemåt. Till ExtraM, som sätter fram hur gott käk som helst, Matte borde lära sig ett och annat av henne.


Utanför kojan vid dom höga bergen Snömys

Matte ylar.
Hon kallar det "sjunga".
Ibland ylar hon med en flock.
Man skulle då kunna tro att jag, som är expert på ylande, skulle få vara med.
Men icke.
Fy, så orättvist!

I helgen åkte hon iväg med ylande flocken. Hon tyckte det var roligt att åka, och hon såg ut att ha haft väldigt roligt när hon kom hem. Utan mig, alltså.
Hon borde få leva på torrfoder en vecka som straff.

Det vita har börjat komma ner.
Det härliga, kalla, som man kan rulla runt i och plöja igenom med nosen.
Fast medan det håller på och kommer ner är det inte alltid så kul. Om det blåser, så man får nosen tilltäppt så fort man försöker sticka ut den. Då är det blä.
Hundväder, kallar dom det. Det är en skymf!

Matte skulle nödvändigt ha med mig ut i det där otäcka, men nej tack, jag vet vad jag vill. Och inte vill.
Hon fick åka iväg själv i den rullande kojan som alltid morrar när den rör sig.
När hon kom tillbaka sa hon att hon hade köpt en fäbod.
Det är det jag alltid har vetat - hon är galen!
Vad ska vi med fäbod till?
Vi har ju hundkoja.

Börjar funka riktigt bra, det här. Pricka klorna på rätt knappar, och så tafs tassen på musen.

Alaskan Malamute.
Urhundsras.
Det betyder att man har väldigt mycket kvar av Varg i sig. Det syns :-)

Från början sprang mina förfäder omkring och drog slädar i Alaska, hos indianfolket mahlemiuter.
Jag kan också dra släde. Fast Matte tycker inte det går så bra.

Här en bild på mig som Varg. Riktigt snygg!

Jag är Hund.
Det är ganska trevligt.
Som hund får man lära känna dessa märkliga varelser som bara har två ben och ingen svans. Människor.
Min närmaste människa heter Matte.
När jag var valp kidnappade hon mig från min morsa och farsa och alla mina syskon.
Människor gör så med hundbarn, men tji hej du, vilket ylande det skulle bli om dom gjorde så med människovalpar.

Hundar (åtminstone vissa särskilt begåvade, ingen nämnd) förstår betydligt mer än vad människor i allmänhet tror. Fast Matte, som är rätt smart, misstänker att jag begriper det mesta hon säger. Trots att jag försöker vilseleda henne genom att rätt ofta inte göra som hon vill.

Men hon har inte upptäckt än att jag kapat datorn, hehe.

Idag är det hundmat i skålen.
Bara hundmat.
Torra kulor från en stor påse och lite mjuk gegga från en burk.
Det har hon rört ihop och ställt ner, medan hon visade tänderna och sa "varsågod".
Ja, ja, det är vad jag brukar få för det mesta. Det är ganska ok.
Men så t-r-å-k-i-g-t så man inte ids resa sig och gå fram till skålen.
Inte förrän man blir varghungrig.

Tacka vet jag köttbullar!

Jag blir galen på henne!
Hon sitter där och stirrar på en fyrkantig sak med bilder på, och plottrar och pickar med fingrarna på en massa små knappar. Hon ser inte att jag sitter bredvid. När jag väldigt försiktigt petar på henne med min gulliga tass, säger hon "inte nu Manook!" utan att ta blicken från fyrkanten. Hon skriver, säger hon. Vadå skriver?
När jag finns!

Nu tänker jag hämnas.
När hon inte ser ska jag använda den där grejen som hon kallar dator, jag vet nog hur man gör, har haft tid att iaktta om man säger så. Jag ska också skriva och berätta om henne, hurdan hon är, min matte. Vi tycker inte alltid lika, hon och jag.
Fast när hon kliar mig på magen och säger att jag är det finaste bästaste i helaste världen, då är hon ok.
Då har hon fattat lite.