Manooks meningar

Från snö. Och snö. Och snö.
Och långa spring. Jättelånga.

Till mark utan snö.
Och väldigt korta spring.

Det är inte nyttigt för en malamute att utsättas för sådana tvära kast.

Men jag är stark, jag klarar detta också.
På nätterna drömmer jag om springen i snön vid dom höga bergen.
Så jag inte måste vara helt utan dom.

från dom Höga Bergen!

Jag har STUCKIT TILL HÖGA BERGEN!
Igen!
En hel vecka.

Och jag är rätt säker på att Matte kommer att överleva.
Kanske skickar en hälsning nån dag.
Om jag får tid.

Vad är det här?
Vem bestämmer vädret?
Vem har sagt att det ska vara IS på marken här?

Den individen bör för sin egen skull hålla sig långt bort från mig.
Jag har vassa tänder ...

Det finns ingen mer anledning alls till att jag skulle gå med på att åka hem ifrån dom höga bergen.
Bara den, att Matte troligen skulle längta alldeles för mycket efter mig om jag stannade borta hur länge som helst.
Hon kanske till och med skulle längta ihjäl sig.
(Det skulle jag göra om jag var hon och hon jag.)

Så nu är jag här.
Tyvärr.
När jag ska rulla mig i snön (den pyttelilla som finns) går det inte.
För den är hård som ett golv.

Så snart Matte har fått tillräckligt stor dos av mig, tänker jag åka tillbaka.
Dit, till bergen, till snön.
Mer ExtraHusse och ExtraMatte.
För det har dom sagt att jag får, så det så.


Den här bilden tog ExtraHusse på mig när vi var ute på låååååååång tur.

Nu lånar hon ut mig igen.
För hon önskar mig allt som är bra för mig.
Till exempel snö.
Till exempel en ExtraHusse som tar med mig upp på dom höga bergen varje dag.
Många dagar ska jag vara med honom nu.
För han tycker att jag är hans braigaste Kompis!

Min Matte är väldigt okej när hon låter mig åka iväg så här, nu när hon inte kan se till att det kommer mer snö hemma.
Jag äls gillar henne för det!

Denna delen av världen är inte för en malamute!

Det är slask, blask, blä, halt, och TASSTORKNING!
Varför bor vi här?

Något har varit fel med datorn.
En ny dator. Ska det vara fel då?
Den gamla var det verkligen stort fel med, den slutade fungera.
Så Matte köpte en ny.
Och nu har denna nya, superfina, med större bildfyrkant, alltså inte gått att blogga med på ett par dar.
Matte har mumlat något om ints inslat in-stall-a-tion, var det ja,
av något som inte gick som det skulle.

Suck!

Men nu har hon gjort det, och nu är jag här, och så kan jag berätta att den härliga snön som kom ner här hos oss låg kvar två dagar.
Två!
Det var längre än någon gång förut i vinter.
Matte tog till och med fram släden, och vi sprang runt hela gräsfältet (med snö på), jag framför och hon bakom.
Ibland tjyvåkte hon.

Vi var ute, ExtraHusse och jag.
Han hade långbrädorna på baktassarna, sånt fusk behöver minsann inte jag.
Vi höll lagom fart enligt min mening.
Men han tjatade att jag skulle springa fortare.

Fast plötsligt stannade han.
Och jag också, för han satt ju fast i mig med en rem.
Bakom oss kom en sån där morrande släde i full fart. En sån som det blir breda, hårda spår efter, där det är lätt att springa för man sjunker inte ner till magen i snön.
ExtraH tog tag i min sele så jag inte kunde ta ett steg varken fram eller tillbaka. Väldigt onödigt, trodde han verkligen att jag skulle springa i vägen för det där vrålande monstret?
Den åkte förbi, ganska sakta, faktiskt. Och den drog en matte efter sig! En matte, som höll två remmar med varsin hund i änden.
Små hundar!
Men dom sprang bra, måste jag erkänna.

När dom hade kört förbi oss tyckte jag att det kändes pinsamt.
Jag menar, två småjyckar travar före en Alfa!
Dessutom luktade dom intressant, åtminstone en var nog brud.

Så efter det gnällde inte ExtraH längre över att jag sprang för sakta.
Jädrar, vad jag drog på!
Hela vägen, ända upp till toppen av berget, och då kan jag lova att ExtraH var lite andfådd.

Den morrande släden stod tyst däruppe bredvid en människokoja.
Småkrypen syntes inte till. Var väl där inne.

Snacka om att ha sprungit i onödan.

Nu vet jag inte om jag vågar tro att det som händer verkligen händer.

Först tre dagar vid dom stora bergen med jättemycket snö, tillsammans med ExtraHM.
Ute och sprungit varenda dag med dom, båda två hade långa brädor på bakbenen och kunde springa nästan lika fort som jag. Nästan.

Och nu, när Matte kommit och hämtat mig och vi åkt hem till oss med rullande kojan genom skogen, då är det en massa snö här också! Det har kommit ner medan jag var borta.
Nåja, inte alls så mycket som vid dom höga bergen.
Men tillräckligt för att rulla runt och ploga i.

Och, som om inte det vore nog, när vi kom in i vår koja tog Matte fram något ur det iskalla skåpet. Två såna där små, korta, fruktansvärt goda korvar.
Som jag fick!

Paradiset är här, och jag hoppas att jag inte drömmer!