Manooks meningar

Hon är så ikno inok insko hattig.
Har man sagt en sak så ska det vara så.
Inte hatta fram och tillbaka.

Om jag DRAR när hon har satt fast den glidande stolen bakom mig, eller cykeln på tre hjul, då tycker hon att det är BRA.
Duktig Draghund.

Men om jag DRAR när vi bara är ute och går, för att jag vill fram till Finbruden och följa hennes pinkspår, då är det INTE bra tycker Matte. Då säger hon att jag drar sönder henne. Fastän HON drar minst lika mycket tillbaka.
Hatte-Matte.

I-N-K-O-N-S-E-K-V-E-N-T
Ha, där fick jag till det!

Starka tänder.
Stark vilja.

Det ska gå!

Bara sjuttiotretton miljoner träflisor
skiljer mig från sötbruden där borta.

 

Alltså, det känns som en rörelse
som börjar i svansroten.

Sprider sig genom benen ända ner i klorna.
Ut i svansspetsen.
Fyller hela bröstet.

Växer genom halsen,
ilar i öronen,
kommer ut ur käften som ett stort yl.

Vi mötte henne igår!
Den grannaste, finaste, silvergråaste, sötnosigaste, spetsöronbruden som finns.
Hon ville! Det kände jag i nosen.
Men hennes Husse och min Matte höll fast oss i snörena.

Sedan dess ha ylet ägt min kropp.
Hör hon mig?

Ute var vi.
På vägen kom en rad rullande kojor och körde, sakta.
Dom två första hade rullande bord efter sig.

Och på dom låg ... jättestora ohundar.
Såna som jag sett ibland i skogen.
Lååånga ben, ingen svans.
Stora taggiga grenar på huvudet.

Nu låg där två stycken på varsitt rullbord och åkte förbi
med benen i vädret och hål i magarna.

Dom luktade gott.
Det kliade i tänderna och rann i käften.
Men jag fick inte springa efter.
Dom försvann upp i backen.
Shit happens.

Det känns som om detta har hänt förut.
Fast jag minns inte riktigt ...

Maten, vad är det med maten?
Inte intresserad. Inte hungrig.
Trots att hon lägger i köttbitar.

Jag bara vill sitta utanför dörren och sjunga, sjunga,
hela tiden, ur djupet av mitt malamutehjärta.

Visst har det väl hänt förut?

Igår var vi hos Husse.
Och ohundarna.

Dom håller sig undan.
Och Matte och Husse hjälper dom!!!!

Men vad bryr jag mig?
Gäsp ...

Blött ute.
På marken. Stora pölar, blött gräs.
I luften. Kommer ner, blöter pälsen.
Överallt blött, blött, blött.

Och då blir det gubevars Tasstorkning.
Varför har jag fortfarande inte begripit.

Fast jag har regins resing rigins givit upp.
Lyfter snällt tassarna.
Då blir hon glad.