Manooks meningar

Den dagen det var mest JUL, alltså när alla människor var som mest fåniga och tände flest ljus, kom det en TOMTE.
Nej, jag vet inte vad en tomte är. Men jag har förstått att den har med julen att göra.

Han som kom hit hade ett konstigt stelt ansikte med en lång vit päls i.
Mysko ögon som såg ut som hål.
Men han lät som Hans-Olov.
Och luktade som honom också.
Grannen, alltså.

Okej då, jag är duktig vovve och önskar ALLA (utom möjligen ohundarna)
en så kallad god jul.
Vet inte vad jul är.
Det är något som människorna tycker är viktigt i alla fall.
Och anstränger sig fasligt för att fira.
Som anpassad, flexibel och socialt kompetent hund håller man givetvis god min.

Dessutom händer det att man får en extra korv.

Titta, ExtraHusse!
Och ExtraMatte också!

Pälsvård på högsta nivå:

  

Nånstans djupt inne i mina celler
finns ett minne.

Det kändes i hela kroppen idag.

Polarhund!
Jag.
Är.

  

Hon är så ikno inok insko hattig.
Har man sagt en sak så ska det vara så.
Inte hatta fram och tillbaka.

Om jag DRAR när hon har satt fast den glidande stolen bakom mig, eller cykeln på tre hjul, då tycker hon att det är BRA.
Duktig Draghund.

Men om jag DRAR när vi bara är ute och går, för att jag vill fram till Finbruden och följa hennes pinkspår, då är det INTE bra tycker Matte. Då säger hon att jag drar sönder henne. Fastän HON drar minst lika mycket tillbaka.
Hatte-Matte.

I-N-K-O-N-S-E-K-V-E-N-T
Ha, där fick jag till det!

Starka tänder.
Stark vilja.

Det ska gå!

Bara sjuttiotretton miljoner träflisor
skiljer mig från sötbruden där borta.

 

Alltså, det känns som en rörelse
som börjar i svansroten.

Sprider sig genom benen ända ner i klorna.
Ut i svansspetsen.
Fyller hela bröstet.

Växer genom halsen,
ilar i öronen,
kommer ut ur käften som ett stort yl.

Vi mötte henne igår!
Den grannaste, finaste, silvergråaste, sötnosigaste, spetsöronbruden som finns.
Hon ville! Det kände jag i nosen.
Men hennes Husse och min Matte höll fast oss i snörena.

Sedan dess ha ylet ägt min kropp.
Hör hon mig?

Ute var vi.
På vägen kom en rad rullande kojor och körde, sakta.
Dom två första hade rullande bord efter sig.

Och på dom låg ... jättestora ohundar.
Såna som jag sett ibland i skogen.
Lååånga ben, ingen svans.
Stora taggiga grenar på huvudet.

Nu låg där två stycken på varsitt rullbord och åkte förbi
med benen i vädret och hål i magarna.

Dom luktade gott.
Det kliade i tänderna och rann i käften.
Men jag fick inte springa efter.
Dom försvann upp i backen.
Shit happens.

Det känns som om detta har hänt förut.
Fast jag minns inte riktigt ...

Maten, vad är det med maten?
Inte intresserad. Inte hungrig.
Trots att hon lägger i köttbitar.

Jag bara vill sitta utanför dörren och sjunga, sjunga,
hela tiden, ur djupet av mitt malamutehjärta.

Visst har det väl hänt förut?

Igår var vi hos Husse.
Och ohundarna.

Dom håller sig undan.
Och Matte och Husse hjälper dom!!!!

Men vad bryr jag mig?
Gäsp ...

Blött ute.
På marken. Stora pölar, blött gräs.
I luften. Kommer ner, blöter pälsen.
Överallt blött, blött, blött.

Och då blir det gubevars Tasstorkning.
Varför har jag fortfarande inte begripit.

Fast jag har regins resing rigins givit upp.
Lyfter snällt tassarna.
Då blir hon glad.

Hon band fast mig vid ett träd.
Så vad skulle jag göra?

Bredvid låg det ett annat träd.
Ett gammalt risigt.
Typisk koja.

 

När vi åker iväg med rullande kojan.
Åt det hållet där bergen är.
När hon vrider på styrhjulet åt höger och svänger in på Vägen.

Då kan jag inte hålla mig!

Jag vill att hon ska hitta en knapp som får rullande kojan att flyga.
För det går så   s  a  k  t  a  att komma fram.
Till fäbodkojan.

Jag hojtar i hennes öra för att hon ska köra fortare.
Aj, säger hon. Och något om att bli döv.

Husse kom hit en sväng för att lämna något till Matte.
Medan dom pratade i hallen passade jag på.

Hon hade inte ätit upp sin frukost.
Fatet stod på bordet.

Det var en ganska stor bit kvar av en sån där grej med ägg, skinka och ost.
Men jag har stor käft, hehe.
Den gick ner i ett nafs.

Hon blev ... eh ... lite uprörd, kan man säga.
Skitförbannad, kan man också säga.

Grabbade tag i min kindpäls, spände dom arga ögonen i mig och SKÄLLDE, fast inte som en hund utan som en människa. Sedan körde hon ut mig.

Men det var gott. Mums!


Utvisad på grund av matstöld.

Jag vill ut.
Sedan in.
Och ut igen.

Varje gång krafsar jag på dörren.
Matte måste resa sig ur soffan och öppna.

Efter sjuttonde gången idag sa hon att hon skulle skaffa en KATT istället.

Fnys!!!

Träden.
Gräset.
Dofterna.
Älgskiten.

Skogen är mysig.

Hela den där långa tiden när det är varmt ute och Matte inte behöver ta på skydd på tassarna så fort hon ska ut, har försvunnit nu.
Och vi har inte varit i våran fäbodkoja nästan nånting!
Jag hade upptäckt hur skönt det var i soffan där.
Men sen bestämde Matte att den stora vita grejen i hörnet, den som hon tänder eldar i, behövde rivas.

Suck!
Ni fattar väl - man kan inte bo där när man river en spis.
Det dammar i nosen.

Jag tycker om att vara högt uppsatt.
Sitta högt uppe.
Det är för att jag är Kung.

Det är tur att det finns en del som inser det, och jag pratar inte om Matte.
Den som tog mig till den högsta platsen heter ExtraHusse.
Han har förstått, han!

tror jag att jag har haft.
Människor säger det när dom tar ledigt.
Från sina jobb.

Om vi bestämmer att mitt jobb är att blogga,
så har jag alltså haft semester ett tag.
Har inte haft lust, typ.

Annars är det helt okej med saker och ting.
Matte är schysst och orkar springa ganska långa promenader.

Hörs!

Det är coolt nu.
Snurrar inte längre.
Den där vimspuckon som hade lagt beslag på min mage har försvunnit.
Jag spydde väl ut honom.

Sen har nåt mysko (men mycket trevligt) hänt med Matte.
Hon går inte sakta som en jättegammal människa längre.
Plötsligt en dag bara började hon röra på benen fortare.
Hon till och med springer.

Vi springer tillsammans!