Manooks meningar

Varför?
    Det är inte kul att inte äta. För äta är gott
    Jag vill äta!

 Men. Något annat än min vilja bestämmer just nu över min mage.
Det stör mig. Det ska alltid vara jag som bestämmer. Allting.

Igår kväll när Matte gjort fluff sträckte hon fram  pinnarna från morrande maskinen, för att jag skulle få slicka dom som jag brukar göra. Fluff är bland det godaste jag vet!
    Men när jag skulle börja slicka den här gången var det något i magen som snurrade runt. Vad det kan ha varit vet jag inte, för jag har ju inte ätit på flera dagar. Det kändes knepigt i alla fall.
    Jag tittade på pinnarna med fluff och slickade mig om nosen. Sen gick jag ut och spydde.

Jag har varit sjuk i magen.
Blä! Blä! Och blä!

Igår på morgonen kändes det otäckt och sen kom maten upp.
Den jag hade ätit kvällen innan.
Sen kom lite till. Och lite till.
Då väckte jag Matte.
Oj, sa hon.

Jag ville inte ha nåt på hela dagen.
Inte ens vatten gick att dricka, för magen skickade ut det igen på direkten.

Vet inte varför min mage blev sådär knäpp.
Men blä var det. Superblä!

När Husse kommer blir det alltid så jobbigt.
Alltså, jag blir ju himla glad!
Vilket jag visar med hela kroppen, mest svansen, nosen och tassarna.

Men sen kommer Matte och ska också visa hur glad hon är.
Om hon bara kunde låta bli att lägga sig i, skulle Husse fortsätta klappa och krafsa och krama mig hela tiden. Men Matte stör honom.

Och då måste jag hela tiden se till att påminna om att jag finns.
Det är svårt. Inte själva påminnandet, nej, nej, det är bara att hoppa upp på Husse, eller dänga till honom med en gullig tass. Eller helt enkelt ta plats bredvid honom och vägra flytta mig.
Men grejen är, att det får inte bli för mycket!
För då blir jag utvisad.

Matte borde fatta att hon ska hålla sig i bakgrunden.
Då skulle jag och Husse kunna umgås ifred.

Nu har Matte och jag gjort en kopr komr korpo äh, vi har kommit överens.

Hon gör iordning den mat hon tycker att jag ska ha.
Jag äter inte.
Sen häller hon på lite av sin egen också.
Om hon just då inte har någon egen mat att hälla på av,
skär hon en bit av den där gula mjuka feta fyrkanten med guldpapper om.
Lägger den biten på ett litet fat och sätter in i den morrande lådan.
När fatet kommer ut igen är den gula biten borta, och där finns istället något flytande gult och supersmaskigt som hon häller över min mat.

Sedan äter jag.

Jag tycker verkligen att jag har fått henne bra överens med mig.

Så var det dags igen.
Det luktar Brud.
Aldrig får man vila.

 
Här har hon pinkat .......................................................... här också ..............................

 
Hon finns nog däråt ......................................... eller kanske däråt ................................

Ehh ... jo, alltså ...
jag åt inte.
Hon gjorde sin egen mat. På spisen, i den där runda saken med skaft på, som det fräser i och luktar gott från.
"Ät din mat, Manook" sa hon.
Jag åt inte.
Hon la upp sin mat på ett fat.
Hällde det som blev kvar i den runda grejen över min mat.
Och, tja, vad ska jag säga?
Jag åt.

Faktiskt åt jag alltihop och väldigt fort dessutom.

Sedan gick jag, vägledd av nosen, fram till hennes matfat.
"Den är min" sa hon.
Men vad konstigt, min tunga liksom bara sträckte ut sig själv,
ända fram till den stora biffen som låg där och luktade gott.
Då tog hon i, Matten min, och höjde rösten.

Okej då.
(Vet inte riktigt vem som egentligen var envisast.)

Matte och jag leker Vem-Är-Envisast.

Hon ställer fram mat
Jag äter inte.
Hon vägrar sätta fram annan mat.
Jag äter inte.
Hon lägger i nån extra godbit.
Jag äter inte
Hon blir orolig och snällskäller på mig.
Jag äter inte.

Fortsättning följer.

Man måste närma sig försiktigt.
    Visserligen tror jag inte alls att Matte skulle förgifta mig avsiktligt, o, nej!
    Men det kan ju ske av misstag.

Alltså, det serveras sedan några dagar en sy sorts mat i skålen.
    Den luktar kött.
    Ser ut som kött.
    Man är ju  liksom inte bortskämd med det. Det har varit torrfoder vareviga dag sen jag var valp. Kött har varit bristvara i den här kojan.
    Alltså väcks den naturliga självbevarelseinstinkten. Kanske nåt lurt med det hela.

Sniffar, till synes ointresserat men oerhört skärpt.
    Går uttråkat därifrån.
    Upprepar proceduren flera gånger.
    Sent på kvällen när hon inte ser, slukar jag skålinnehållet.
    Det smakar kött.
    Måste nog vara kött.

Men hon ska inte tro att jag är lättlurad!

Det fanns en supersnyggast malamutebrud som hette Kippi.
Kronsäters Kippisidjut om man ska vara noga.
Hon var min morsa.

Kippi fanns inte kvar hos Iasaks nu när Matte var och hälsade på.
Hon hade blivit sjuk och inte kunnat leva kvar i sin kropp, typ.

Det där tycker jag är konstigt.
Kippi är ju min morsa även om hon inte finns som förut.
Hon finns i alla fall på något sätt.

Men jag blir nyfiken på hur hon ser ut nuförtiden.
Och var hon är.


Finmorsan när hon var i kroppen

Jag var hos ExtraHM några dagar.
Jättekul som vanligt. Trots att det inte kom nån brud och lekte den här gången.

När jag kom hem berättade Matte var hon hade varit under tiden.
Och då blev jag faktiskt skitsur .
För jag borde ha fått följa med henne!

Hon var och hälsade på min familj. MIN!
Storfarsan Inac, syrran Ginni, farbror Joke.
Gammelhusse och lillhusse och förstmatte.

Hur kunde hon inte ta med mig???
Att hon for till sin egen familj efteråt, i den där stora äckliga stan men hundar som hoppar på mig,
hör inte till saken.

Jag får nöja mig med kort på släkten.
Men kort luktar inte.
Och man kan inte leka med dom (syrran) eller lägga ner dom (farsan).


Farsan....................................Syrran................................Farbror Joke..........................

ExtraHusse skickade fler bilder.
Jädrar, vad grann hon är!!!!
Kolla SötNosen, SpetsÖronen, SnyggSvansen!
Grrrrrrrrrrr ...

Och leka kunde hon!

När får jag träffa henne igen??

    

Idag är en speciell dag.
Det förstår jag därför att jag har fått speciellt käk.
Kött. Kött. Och kött.
Inget torrfoder.

Dessutom har Matte satt på mig ett speciellt halsband,
fjantat runt med den lilla manicken hon gör bilder med,
samt hela dagen gått omkring och sagt saker som
åååh, fyyyyra ååår, gubben, och tääänk att du blivit sååå stor,
Givetvis med den pipigaste löjligaste rösten.

Jag är inte större idag än igår, men om det är viktigt för henne kan hon väl få tycka att jag blir lite större varendaste dag. Särskilt om det hänger ihop med att hon ger mig Kött.

Alltså, jag menar, WOW!
Med dubbel-W!

Det spritter fortfarande i svansen.
Ända inifrån och ut i spetsen.
Och lukten är kvar i nosen.
Och buset i hela kroppen.

Det kom en brud och hälsade på.
Hur grann som helst! En Riktig Alfa - precis som jag.
Och vi lekte. VI LEKTE!
Jättelä Alldeles för kort stund.

Inte alls dumt.
Helschysst faktiskt.
Mattes säng är som gjord för mig.

Trots det tror jag att jag ska ta en tur till ExtraHM ett par dagar.
För Matte sa att hon ska åka och yla igen.

Sängen står väl kvar när jag kommer hem till kojan igen.

Matte har börjat äta intressant mat.

Förut käkade hon bara högst ointressanta saker. Inget luktade som käk ska göra.
Men nu plötsligt har hon fått för sig att hon också ska äta kött.
Vilket betyder att jag måste bevaka henne (hennes tallrik) hela tiden.

Jag måste sitta intill henne när hon äter. Titta på henne med mycket stora och hungriga ögon. Slicka mig om munnen med jämna mellanrum. Detta för att hon inte ska glömma bort att sätta ner tallriken till mig när hon har ätit klart.
Det har hänt att jag missat bevakningen och hon gått ut i matlagningsrummet och hällt vatten på tallriken.
Aj!

Det känns lite konstigt att inte ha ensamrätt på köttmaten längre.
Men en sak får jag i alla fall ha för mig själv.
Hon är väl för klen för att tugga ben, den lilla människan.

Måste spana lite.
Varje dag.
Annars kanske jag missar viktiga saker.

För ett tag sen mötte vi Fröken Marianne utan Allis. Istället hade hon med sig en annan liten helt otrolig liten bejb. Hon luktade mer valp än brud, men det var ingen tvekan om att hon var en hon.
Lång, ljusbrun päls. Böljande svans. Söööööt liten nos!
Man kan bli galen för mindre.

Jag vill denf deft diffi äh, absolut inte missa nästa gång hon kommer till mitt pinkområde!

Människor är krångliga varelser.
    Dom har ingen päls på kroppen. Därför tar dom på sig tygstycken som dom kallar kläder. Annars fryser dom när dom går ut. En del tar till och med på sig konstgjorda pälsar. Detta tycker jag är oerhört korkat!
    Dom har tunna tygstycken på sig inne också, men det tror jag inte beror på att dom fryser, utan på att dom skulle skämmas som hundar för att visa sina nakna kroppar om det kom nån och hälsade på.
    Förstår jag mycket väl.
    Skulle jag också göra.

Om människorna hade päls som växte på kroppen av sig själv skulle dom inte behöva hålla på med att ta på sig och av sig kläder.
    På vintern tar det hur lång tid som helst för dom att hålla på med det där. När Matte och jag ska gå ut måste jag vänta på henne tills hon fått på sig allt, tygstycken på bakbenen, stort tygstycke på kroppen och frambenen, och så ett till däruppe för ett är för lite, sen ska hon ha ett litet tygstycke på huvudet och två säckar på framtassarna.
    Och så förstås dom klumpiga grejerna som kallas skor, på baktassarna.

Nä, tacka vet jag detta intelligenta klädsystem som jag har. Det sköter sig själv. Just nu sköter det sig väldigt mycket. Min tjocka fina vinterpäls faller av i stora tussar. Det gillar inte Matte, för då måste hon köra runt med Stora Brummen.
    Därför försöker hon förebygga pälstussar på golvet genom att borsta mig. Både på morgonen och kvällen. För all del, hon kan få hållas. Det är rätt skönt när hon drar igenom pälsen med den där borstgrejen.
    För en sak är mindre kul med att pälsen tappar sig själv: det kliar så in i bängen!

 

Nu har vi bott hemma hos Husse några dagar.
Och hos ohundarna, förstås.

Dom är fortfarande väldigt osociala.
Tråkiga.
Jag är SNÄLL, fattar dom inte det.
Fegtyper.
Fräser och sticker iväg.

Men Husse är en skön typ.
Gillar honom.

Från snö. Och snö. Och snö.
Och långa spring. Jättelånga.

Till mark utan snö.
Och väldigt korta spring.

Det är inte nyttigt för en malamute att utsättas för sådana tvära kast.

Men jag är stark, jag klarar detta också.
På nätterna drömmer jag om springen i snön vid dom höga bergen.
Så jag inte måste vara helt utan dom.

från dom Höga Bergen!