Manooks meningar

Jag har STUCKIT TILL HÖGA BERGEN!
Igen!
En hel vecka.

Och jag är rätt säker på att Matte kommer att överleva.
Kanske skickar en hälsning nån dag.
Om jag får tid.

Vad är det här?
Vem bestämmer vädret?
Vem har sagt att det ska vara IS på marken här?

Den individen bör för sin egen skull hålla sig långt bort från mig.
Jag har vassa tänder ...

Det finns ingen mer anledning alls till att jag skulle gå med på att åka hem ifrån dom höga bergen.
Bara den, att Matte troligen skulle längta alldeles för mycket efter mig om jag stannade borta hur länge som helst.
Hon kanske till och med skulle längta ihjäl sig.
(Det skulle jag göra om jag var hon och hon jag.)

Så nu är jag här.
Tyvärr.
När jag ska rulla mig i snön (den pyttelilla som finns) går det inte.
För den är hård som ett golv.

Så snart Matte har fått tillräckligt stor dos av mig, tänker jag åka tillbaka.
Dit, till bergen, till snön.
Mer ExtraHusse och ExtraMatte.
För det har dom sagt att jag får, så det så.


Den här bilden tog ExtraHusse på mig när vi var ute på låååååååång tur.

Nu lånar hon ut mig igen.
För hon önskar mig allt som är bra för mig.
Till exempel snö.
Till exempel en ExtraHusse som tar med mig upp på dom höga bergen varje dag.
Många dagar ska jag vara med honom nu.
För han tycker att jag är hans braigaste Kompis!

Min Matte är väldigt okej när hon låter mig åka iväg så här, nu när hon inte kan se till att det kommer mer snö hemma.
Jag äls gillar henne för det!

Denna delen av världen är inte för en malamute!

Det är slask, blask, blä, halt, och TASSTORKNING!
Varför bor vi här?

Något har varit fel med datorn.
En ny dator. Ska det vara fel då?
Den gamla var det verkligen stort fel med, den slutade fungera.
Så Matte köpte en ny.
Och nu har denna nya, superfina, med större bildfyrkant, alltså inte gått att blogga med på ett par dar.
Matte har mumlat något om ints inslat in-stall-a-tion, var det ja,
av något som inte gick som det skulle.

Suck!

Men nu har hon gjort det, och nu är jag här, och så kan jag berätta att den härliga snön som kom ner här hos oss låg kvar två dagar.
Två!
Det var längre än någon gång förut i vinter.
Matte tog till och med fram släden, och vi sprang runt hela gräsfältet (med snö på), jag framför och hon bakom.
Ibland tjyvåkte hon.

Nu vet jag inte om jag vågar tro att det som händer verkligen händer.

Först tre dagar vid dom stora bergen med jättemycket snö, tillsammans med ExtraHM.
Ute och sprungit varenda dag med dom, båda två hade långa brädor på bakbenen och kunde springa nästan lika fort som jag. Nästan.

Och nu, när Matte kommit och hämtat mig och vi åkt hem till oss med rullande kojan genom skogen, då är det en massa snö här också! Det har kommit ner medan jag var borta.
Nåja, inte alls så mycket som vid dom höga bergen.
Men tillräckligt för att rulla runt och ploga i.

Och, som om inte det vore nog, när vi kom in i vår koja tog Matte fram något ur det iskalla skåpet. Två såna där små, korta, fruktansvärt goda korvar.
Som jag fick!

Paradiset är här, och jag hoppas att jag inte drömmer!

Jag sticker till fjällen i helgen.
Så det blir inget bloggande igen förrän nästa vecka.

Om jag orkar efter allt snöplogande.


Redo för avfärd i ExtraHusses bil

Lite tycker hon nog om mig i alla fall.

Jag fick slicka den stora skålen med fluff i.

Matte har inte vanligt hyfs i kroppen ibland.
När man har världens bästaste finaste malamutepojk som sambo
borde det vara självklart att dela godsaker med honom,
Och ofta gör hon ju det, faktiskt.

Men!

Nu har hon börjat äta en grej på kvällarna som hon inte låter mig få del av.
Hon lägger sig på den stora dynan och drar det stora täcketyget upp till halsen.
Tar fram en sån där hård fyrkantig sak med många papper som det står många ord på i.
Och så tallriken.

I tallriken har hon lagt några röda saker som man normalt plockar från buskar i skogen, men dom här har hon tagit fram från det iskalla skåpet.
Dom bryr jag mig inte så mycket om.
Men så har hon fixat till sånt där vitt, fluffigt, osannolikt gott också.
Stått och använt en grej som morrar jättehögt och har två pinngrejer som snurrar runt jättefort i en skål. När det morrat färdigt finns det där fluffiga i skålen.
Och det lägger hon ovanpå dom röda plupparna.

Sen ligger hon på stordynan, glor i ordgrejen, och äter upp fluffiga röran!
Jag sitter nära, nära, mina ögon dryper av vädjan, och när det inte hjälper petar jag försiktigt på henne med min gulligaste tass och lägger huvudet på sned.

HON STRUNTAR FULLKOMLIGT I DET!  
Varje kväll.

Jag får slicka när hon ätit klart.
Det är så lite kvar att det inte ens känns på tungan.

Tycker hon inte om mig längre?

Bra!
Det kliar inte lika mycket.
Matte har varit lite orolig, helt i onödan om jag ska säga vad jag tycker.
Hon har till och med hållit fast mig och lyft upp svansen och glott i baken på mig för att kolla hur det såg ut.
Fnys!

Hon har försökt hindra mig att slicka.
Men jag är säker på att det är slicket som har gjort det bättre.

Så när hon mumlat om anlas alnastäk shit, måste googla ... analsäcksinflammation,
tycker jag att hon har överdrivit en del.

Det kliar under svansen.
Kan inte se vad det är.
Men slicka kan jag.
Då försvinner kliet en stund.

Jag kan öppna kojluckor.
Dörrar, alltså.
Åt båda hållen.

En gång hemma hos Husse, när mörkret hade kommit för länge sen, kände jag att jag ville gå ut och slå en drill eller två (eller kanske sju) så jag reste mig från min sköna soffhörna (på samma soffa som matte) och gick ut till dörren och sa voff, för då brukar hon alltid komma ilande och släppa ut mig. Men nu kom hon inte tillräckligt snabbt tyckte jag, och jag hade bråttom ut, så jag försökte öppna dörren själv trots att jag vet att det aldrig går numera, dom har gjort nåt med dörren så att den bara går upp när människor ska öppna, inte hundar. Men haha, den här gången hade någon glömt att göra så med dörren, för den öppnades hur lätt som helst när jag lade min tass på handtaget.

 Hon märkte det inte med en gång, så jag hann springa runt en tur i skogen innan jag hörde henne ropa MANOOOK, och lydig som jag är  så pinkade jag bara färdigt tre gånger på den platsen jag var, och satte av direkt hemåt. Hon blev såååå glad när jag kom rusande ur skogen, och inte verkade hon helt panikslagen heller som hon gjort förut när jag vid alldeles för enstaka tillfällen lyckats komma iväg på en tur på egen hand. Jag hörde hon sa till husse att det inte var någon stor risk när det var mörkt, vad hon nu menade med det.

 Så eftersom hon inte hade panik passade jag på att springa runt lite extra, (om hon hade haft panik hade jag förmodligen sprungit ännu mer, för det är så roligt när hon försöker fånga mig, vilket hon inte gjorde nu),kroppen var jätteglad och jag skvätte i pur förtjusning överallt där ohundarna skulle kunna tänkas göra intrång.

Jag märkte nog att matte höll något i handen som luktade väldigt intressant, men man har ju impulskontroll. Till slut satte hon ner det där på trappan, och tja, vad säger man, vem tackar nej till ett fat med gott kött, så jag gick fram och tog för mig trots att jag visste att hon skulle passa på och binda fast mig i den där remmen hon hade i fickan.
   
Det var kul i alla fall.
Tyvärr tror jag det dröjer länge tills nästa gång dörren är hundvänlig.

Just varit på promenad.
Mötte Allis!
Henne vill jag möta mycket oftare.
Den långpälsade lilla godingen!

Hon hade sin typ brorsa med sig.
Han är en nyfiken liten filur.
Annars brukar jag bli rätt arg när jag träffar på andra pojkhundar.
Men den här lille killen verkar mest kul, faktiskt.
Han kom nästan ända fram till mig, och jag kände ändå bara vift i svansen.

Allis höll sig en bit längre ifrån.
Tyvärr.

När jag var valp sa andra människor till Matte
att hon måste lära mig att inte gå upp i möbler.

Då sa hon, att hennes hund skulle få ligga på möbler så mycket han ville.

Yes!

 
Fast vissa möbler blev konstigt nog mindre efter ett tag ...

Nu är det som det ska vara.
Husse har kommit hem från den sjuka huset.

Det var så skööööönt att bli klappad av honom igen!

Jo alltså, hon den där som jag var så galen i för några dagar sedan.
Hon luktar inte så himla jättespännande längre.

Så jag har börjat äta igen.
(Matte ser nöjd ut.)

Igår kom Husse hit.
Med sina sköna händer!
Vi hade det jättemysigt, och på kvällen gick vi lång promenad.

Mitt i natten började Husse andas konstigt.
Det liksom bubblade i honom.
Då åkte vi allihop iväg i Mattes rullande koja,
till en jättejättestor koja en ganska lång stund härifrån.

Där gick Husse och Matte in.
Och sen kom hon ut utan honom och vi åkte hem.

Idag har hon pratat i telefonen med  Husses valp, Anna.  
Då sa Matte att Husse mår bättre nu och att vi inte behöver vara oroliga.

Men jag deppar lite i alla fall!

Mycket trevligt att det var massa mer snö i skogen
än hemma där vi brukar gå ut.

Så nu kräver jag att Matte ska ta mig med i rullande kojan till skogen
varje dag.
Hon mumlade något om släden, faktiskt.
Det är, vill jag minnas, den där grejen som hon tycker att jag ska dra.

Vi var till skogen.
Kollade så att fäbodkojan stod kvar.
Sprang kors och tvärs på vägen.

Många spår.
En del var jag tvungen att gå på djupet med.