Inte snällt

Var hemma hos Husse igår kväll, Matte och jag.
Husses Anna var också där.
Hon är hans valp, typ, fast hon är stor och bor i egen koja.

När jag kom in hade hon just gjort iordning mat på ett fat.
Det luktade supergott av köttfärs.
Jag gav henne min snyggaste svans och ett tack-voff, för det var ju så himla snällt av henne, tyckte jag.

Hon satte sig i soffan och höll i fatet. Jag följde förstås efter och satte mig i soffan jag också, bredvid henne.
Just när jag böjde mig ner för att smaka på härligheten, ryckte hon undan fatet mitt framför nosen på mig.
Sa "nej" och "min mat" och visade ner mig på golvet.

Jag vet ju vad dom där orden betyder, så gissa om jag blev SUR!
Men hon sa "sedan" också, så jag satte mig snällt och väntade.
När hon ätit upp nästan allt satte hon ner fatet till mig.
Det var tre ynkliga små bitar av maten kvar.
Dom var goda, jag hann känna smaken trots att den försvann i ett nafs.

Kände mig lurad.
Gick ut i köket och tuggade i mig det som fanns kvar i ohundarnas skålar också.
Som hämnd.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0