Manooks meningar

Det är coolt nu.
Snurrar inte längre.
Den där vimspuckon som hade lagt beslag på min mage har försvunnit.
Jag spydde väl ut honom.

Sen har nåt mysko (men mycket trevligt) hänt med Matte.
Hon går inte sakta som en jättegammal människa längre.
Plötsligt en dag bara började hon röra på benen fortare.
Hon till och med springer.

Vi springer tillsammans!

Varför?
    Det är inte kul att inte äta. För äta är gott
    Jag vill äta!

 Men. Något annat än min vilja bestämmer just nu över min mage.
Det stör mig. Det ska alltid vara jag som bestämmer. Allting.

Igår kväll när Matte gjort fluff sträckte hon fram  pinnarna från morrande maskinen, för att jag skulle få slicka dom som jag brukar göra. Fluff är bland det godaste jag vet!
    Men när jag skulle börja slicka den här gången var det något i magen som snurrade runt. Vad det kan ha varit vet jag inte, för jag har ju inte ätit på flera dagar. Det kändes knepigt i alla fall.
    Jag tittade på pinnarna med fluff och slickade mig om nosen. Sen gick jag ut och spydde.

Jag har varit sjuk i magen.
Blä! Blä! Och blä!

Igår på morgonen kändes det otäckt och sen kom maten upp.
Den jag hade ätit kvällen innan.
Sen kom lite till. Och lite till.
Då väckte jag Matte.
Oj, sa hon.

Jag ville inte ha nåt på hela dagen.
Inte ens vatten gick att dricka, för magen skickade ut det igen på direkten.

Vet inte varför min mage blev sådär knäpp.
Men blä var det. Superblä!

När Husse kommer blir det alltid så jobbigt.
Alltså, jag blir ju himla glad!
Vilket jag visar med hela kroppen, mest svansen, nosen och tassarna.

Men sen kommer Matte och ska också visa hur glad hon är.
Om hon bara kunde låta bli att lägga sig i, skulle Husse fortsätta klappa och krafsa och krama mig hela tiden. Men Matte stör honom.

Och då måste jag hela tiden se till att påminna om att jag finns.
Det är svårt. Inte själva påminnandet, nej, nej, det är bara att hoppa upp på Husse, eller dänga till honom med en gullig tass. Eller helt enkelt ta plats bredvid honom och vägra flytta mig.
Men grejen är, att det får inte bli för mycket!
För då blir jag utvisad.

Matte borde fatta att hon ska hålla sig i bakgrunden.
Då skulle jag och Husse kunna umgås ifred.

Nu har Matte och jag gjort en kopr komr korpo äh, vi har kommit överens.

Hon gör iordning den mat hon tycker att jag ska ha.
Jag äter inte.
Sen häller hon på lite av sin egen också.
Om hon just då inte har någon egen mat att hälla på av,
skär hon en bit av den där gula mjuka feta fyrkanten med guldpapper om.
Lägger den biten på ett litet fat och sätter in i den morrande lådan.
När fatet kommer ut igen är den gula biten borta, och där finns istället något flytande gult och supersmaskigt som hon häller över min mat.

Sedan äter jag.

Jag tycker verkligen att jag har fått henne bra överens med mig.

Så var det dags igen.
Det luktar Brud.
Aldrig får man vila.

 
Här har hon pinkat .......................................................... här också ..............................

 
Hon finns nog däråt ......................................... eller kanske däråt ................................

Ehh ... jo, alltså ...
jag åt inte.
Hon gjorde sin egen mat. På spisen, i den där runda saken med skaft på, som det fräser i och luktar gott från.
"Ät din mat, Manook" sa hon.
Jag åt inte.
Hon la upp sin mat på ett fat.
Hällde det som blev kvar i den runda grejen över min mat.
Och, tja, vad ska jag säga?
Jag åt.

Faktiskt åt jag alltihop och väldigt fort dessutom.

Sedan gick jag, vägledd av nosen, fram till hennes matfat.
"Den är min" sa hon.
Men vad konstigt, min tunga liksom bara sträckte ut sig själv,
ända fram till den stora biffen som låg där och luktade gott.
Då tog hon i, Matten min, och höjde rösten.

Okej då.
(Vet inte riktigt vem som egentligen var envisast.)

Matte och jag leker Vem-Är-Envisast.

Hon ställer fram mat
Jag äter inte.
Hon vägrar sätta fram annan mat.
Jag äter inte.
Hon lägger i nån extra godbit.
Jag äter inte
Hon blir orolig och snällskäller på mig.
Jag äter inte.

Fortsättning följer.

Man måste närma sig försiktigt.
    Visserligen tror jag inte alls att Matte skulle förgifta mig avsiktligt, o, nej!
    Men det kan ju ske av misstag.

Alltså, det serveras sedan några dagar en sy sorts mat i skålen.
    Den luktar kött.
    Ser ut som kött.
    Man är ju  liksom inte bortskämd med det. Det har varit torrfoder vareviga dag sen jag var valp. Kött har varit bristvara i den här kojan.
    Alltså väcks den naturliga självbevarelseinstinkten. Kanske nåt lurt med det hela.

Sniffar, till synes ointresserat men oerhört skärpt.
    Går uttråkat därifrån.
    Upprepar proceduren flera gånger.
    Sent på kvällen när hon inte ser, slukar jag skålinnehållet.
    Det smakar kött.
    Måste nog vara kött.

Men hon ska inte tro att jag är lättlurad!