Manooks meningar

Jag sticker till fjällen i helgen.
Så det blir inget bloggande igen förrän nästa vecka.

Om jag orkar efter allt snöplogande.


Redo för avfärd i ExtraHusses bil

Lite tycker hon nog om mig i alla fall.

Jag fick slicka den stora skålen med fluff i.

Matte har inte vanligt hyfs i kroppen ibland.
När man har världens bästaste finaste malamutepojk som sambo
borde det vara självklart att dela godsaker med honom,
Och ofta gör hon ju det, faktiskt.

Men!

Nu har hon börjat äta en grej på kvällarna som hon inte låter mig få del av.
Hon lägger sig på den stora dynan och drar det stora täcketyget upp till halsen.
Tar fram en sån där hård fyrkantig sak med många papper som det står många ord på i.
Och så tallriken.

I tallriken har hon lagt några röda saker som man normalt plockar från buskar i skogen, men dom här har hon tagit fram från det iskalla skåpet.
Dom bryr jag mig inte så mycket om.
Men så har hon fixat till sånt där vitt, fluffigt, osannolikt gott också.
Stått och använt en grej som morrar jättehögt och har två pinngrejer som snurrar runt jättefort i en skål. När det morrat färdigt finns det där fluffiga i skålen.
Och det lägger hon ovanpå dom röda plupparna.

Sen ligger hon på stordynan, glor i ordgrejen, och äter upp fluffiga röran!
Jag sitter nära, nära, mina ögon dryper av vädjan, och när det inte hjälper petar jag försiktigt på henne med min gulligaste tass och lägger huvudet på sned.

HON STRUNTAR FULLKOMLIGT I DET!  
Varje kväll.

Jag får slicka när hon ätit klart.
Det är så lite kvar att det inte ens känns på tungan.

Tycker hon inte om mig längre?

Bra!
Det kliar inte lika mycket.
Matte har varit lite orolig, helt i onödan om jag ska säga vad jag tycker.
Hon har till och med hållit fast mig och lyft upp svansen och glott i baken på mig för att kolla hur det såg ut.
Fnys!

Hon har försökt hindra mig att slicka.
Men jag är säker på att det är slicket som har gjort det bättre.

Så när hon mumlat om anlas alnastäk shit, måste googla ... analsäcksinflammation,
tycker jag att hon har överdrivit en del.

Det kliar under svansen.
Kan inte se vad det är.
Men slicka kan jag.
Då försvinner kliet en stund.

Jag kan öppna kojluckor.
Dörrar, alltså.
Åt båda hållen.

En gång hemma hos Husse, när mörkret hade kommit för länge sen, kände jag att jag ville gå ut och slå en drill eller två (eller kanske sju) så jag reste mig från min sköna soffhörna (på samma soffa som matte) och gick ut till dörren och sa voff, för då brukar hon alltid komma ilande och släppa ut mig. Men nu kom hon inte tillräckligt snabbt tyckte jag, och jag hade bråttom ut, så jag försökte öppna dörren själv trots att jag vet att det aldrig går numera, dom har gjort nåt med dörren så att den bara går upp när människor ska öppna, inte hundar. Men haha, den här gången hade någon glömt att göra så med dörren, för den öppnades hur lätt som helst när jag lade min tass på handtaget.

 Hon märkte det inte med en gång, så jag hann springa runt en tur i skogen innan jag hörde henne ropa MANOOOK, och lydig som jag är  så pinkade jag bara färdigt tre gånger på den platsen jag var, och satte av direkt hemåt. Hon blev såååå glad när jag kom rusande ur skogen, och inte verkade hon helt panikslagen heller som hon gjort förut när jag vid alldeles för enstaka tillfällen lyckats komma iväg på en tur på egen hand. Jag hörde hon sa till husse att det inte var någon stor risk när det var mörkt, vad hon nu menade med det.

 Så eftersom hon inte hade panik passade jag på att springa runt lite extra, (om hon hade haft panik hade jag förmodligen sprungit ännu mer, för det är så roligt när hon försöker fånga mig, vilket hon inte gjorde nu),kroppen var jätteglad och jag skvätte i pur förtjusning överallt där ohundarna skulle kunna tänkas göra intrång.

Jag märkte nog att matte höll något i handen som luktade väldigt intressant, men man har ju impulskontroll. Till slut satte hon ner det där på trappan, och tja, vad säger man, vem tackar nej till ett fat med gott kött, så jag gick fram och tog för mig trots att jag visste att hon skulle passa på och binda fast mig i den där remmen hon hade i fickan.
   
Det var kul i alla fall.
Tyvärr tror jag det dröjer länge tills nästa gång dörren är hundvänlig.

Just varit på promenad.
Mötte Allis!
Henne vill jag möta mycket oftare.
Den långpälsade lilla godingen!

Hon hade sin typ brorsa med sig.
Han är en nyfiken liten filur.
Annars brukar jag bli rätt arg när jag träffar på andra pojkhundar.
Men den här lille killen verkar mest kul, faktiskt.
Han kom nästan ända fram till mig, och jag kände ändå bara vift i svansen.

Allis höll sig en bit längre ifrån.
Tyvärr.

När jag var valp sa andra människor till Matte
att hon måste lära mig att inte gå upp i möbler.

Då sa hon, att hennes hund skulle få ligga på möbler så mycket han ville.

Yes!

 
Fast vissa möbler blev konstigt nog mindre efter ett tag ...

Nu är det som det ska vara.
Husse har kommit hem från den sjuka huset.

Det var så skööööönt att bli klappad av honom igen!

Jo alltså, hon den där som jag var så galen i för några dagar sedan.
Hon luktar inte så himla jättespännande längre.

Så jag har börjat äta igen.
(Matte ser nöjd ut.)

Igår kom Husse hit.
Med sina sköna händer!
Vi hade det jättemysigt, och på kvällen gick vi lång promenad.

Mitt i natten började Husse andas konstigt.
Det liksom bubblade i honom.
Då åkte vi allihop iväg i Mattes rullande koja,
till en jättejättestor koja en ganska lång stund härifrån.

Där gick Husse och Matte in.
Och sen kom hon ut utan honom och vi åkte hem.

Idag har hon pratat i telefonen med  Husses valp, Anna.  
Då sa Matte att Husse mår bättre nu och att vi inte behöver vara oroliga.

Men jag deppar lite i alla fall!

Mycket trevligt att det var massa mer snö i skogen
än hemma där vi brukar gå ut.

Så nu kräver jag att Matte ska ta mig med i rullande kojan till skogen
varje dag.
Hon mumlade något om släden, faktiskt.
Det är, vill jag minnas, den där grejen som hon tycker att jag ska dra.

Vi var till skogen.
Kollade så att fäbodkojan stod kvar.
Sprang kors och tvärs på vägen.

Många spår.
En del var jag tvungen att gå på djupet med.

 

Idag åt jag.
Lite.

Bara som ett litet avbrott i mina arior till Henne där borta.
Jag hoppas hon hör.
Fast hon är nog lika instängd som jag.

Suck!

Polarhund!
Jag är en sådan, vill bara betona det.
Det betyder bland annat att jag gillar SNÖ.

Där vi bor borde det finnas mycket snö nu.
Det gör det inte.

Jo, det är vitt på marken.
Enligt följande:
Dag ett kommer det vita ner, inte speciellt mycket, men så man får ett visst hopp.
Dag två blir det en enda slaskig sörja av eländet.
Och dag tre är alltihopa stenhårt varvat med bara markfläckar.
Repetera från dag ett.

Jag har, ve och fasa, börjat fälla av min granna vinterpäls.
För den tror inte att det är vinter.

I matskålen ligger KÖTTBULLAR.
Och KORV.

Jag bryr mig inte.

Hon har varit här.
Just här.
Och jag är säker på att hon kommer förbi här igen.
Precis när som helst, faktiskt.

Därför tänker jag inte gå hem.

Jaja, jag vet!
Men jag kan faktiskt inte tänka på nåt annat just nu.
Nosen sitter mitt framför ögonen, jag kan inte lägga av mig den.

På den stora fyrkanten, teven, dyker det då och då upp hundar.
Det finns en husse, typ, som kan tala med hundar.
Åtminstone heter programmet så, Mannen som kan tala med hundar.
När Matte tittar på det, sitter jag bredvid och tittar, jag också.

Hundarna skäller och springer.
Men dom luktar ingenting.
Så dom kan inte vara riktigt riktiga.

Gäsp ...

     

Kvällsrundan var förfärlig.

Överallt hade hon gått.
Överallt hade hon satt ner sina tassar och lämnat spår åt mig att följa.
Mitt koppel alltför kort och Matte alltför långsam.
Utom när jag hittade dessa ljuvliga fläckar av hennes pink (inte Mattes!)
och ville landa där och slicka i mig av godiset.
Då kunde Matte inte dra mig därifrån fort nog.

Jag tvingas tyvärr tillstå att hon är starkare än jag.
Trots alla klor i marken lyckades jag inte stå emot.

Hemma igen var det enda jag kunde tänka på
att försöka ta mig ut.
Jag vet att jag kan klura ut hur man öppnar grinden ...

 

Jag sitter utanför vår koja och ser ut genom nätet.
Drar in alla dofter där utifrån friheten.
Särskilt dom dofter som kommer från brudar.

Det är mer än en här i närheten nu som skickar iväg sina locklukter till mig.
Och så måste jag ju tala om att jag känner dom, och att jag kommer snart
(man kan ju drömma om att grinden lämnas öppen nån gång.)

Så jag ropar till dom, brudarna där ute.
Det kommer från svansroten.
Ylar från min vilda vargsjäl.

Matte öppnar kojluckan.
"Kom in Manook, du kan inte sitta här ute och råma som en ko".

Kan man anmäla mattar för kränkande tilltal?

Jag håller ut i det längsta.
Ibland funkar det.
Tyvärr inte idag.

Skålen stod där, full av mat.
Till och med lite köttbullar iblandat, så jag kan lova att det inte var lätt.
Men tanken att hon kanske skulle lägga i en korv eller nåt också,
hjälpte mig att verka totalt ointresserad av matskålen ända till kvällen.

Men tji blev det den här gången.
Till slut tvingade hungern mig att ge upp.
Två minuter tog det, sen var skålen tom.
Köttbullarna var okej.

Men jag vet att hon har korv i det kalla skåpet.

Mig är det synd om.

Det är inte jag som säger det, det är Matte.
Hon erkänner dessutom att det är hennes fel.
För som hon håller på kan hon inte ta hand om en hund riktigt bra.

Hon har varit sjuk nästan hela tiden i flera veckor. Det är sjukt länge!
Inte så hon håller på och dör eller så.
Men tillräckligt för att bara orka ge mig korta pinkrundor.

Och jag måste ju tyvärr hålla med henne:
Det är synd om mig!

Undrar just vad ExtraHM gör ...

Det har luktat så spännande några dagar.
Varje gång jag varit ute har det kommit små puffar i luften.
Den bästa lukten av alla:
Brud!

Jag skulle vilja bara springa iväg och leta upp henne.
Men hundar får inte kuta runt på egen hand.
Matte håller mig antingen instängd eller kopplad.
Så är det bara.

Men förut mötte vi henne!!!
Plötsligt började Matte ta en omväg, jag förstod inte varför först, men sen såg jag henne.
Kopplad, med en husse i andra änden.
Jädrans, vad grann hon var!
Hon såg ut nästan som jag, bara lite mindre och brudigare.

Hon hoppade och drog åt mitt håll, och gnydde sååååå sött.
Och skickade iväg en massa av sin doft.
Då klarade Matte nästan inte att hålla tillbaka mig.
Jag visade verkligen vilken otrolig snygg Alfa jag är,
och att jag hemskt gärna ville träffa den lilla godingen.

Men hennes husse och min Matte drog oss åt varsitt håll.
Får människor verkligen göra så mot sina hundar?

Samma dag som Matte ylade i jättekojan, blev det en konstig kväll.
Ovanlig, så att säga.
För efter att vi hade gått kvällsrundan hände mysko saker.

Först började kling-klongandet från just den där jättekojan, mitt i natten alltså.
Det höll på en lång stund.
Matte och jag stod utanför vår koja för hon ville lyssna.

Så nästan samtidigt började det smälla så in i bomben runtomkring.
Från varenda koja i närheten for det upp fräsande saker som lyste upp himlen som jättesolar.
En del av dom gjorde verkligen ont i öronen.
Då gick jag in till Husse.
Han var klok nog att stanna i soffan.

Alltså, inte för jag vill vara elak, men Matte ylar lite, vad ska jag säga ... ynkligt.
Så hon behöver en konstig grej, en tjock svart pinne, som gör så att ylet låter starkare.
Hon hoar in i pinnen, som verkar skicka ljudet genom en lång svans, som går in i en stor låda. Sen låter ylet därifrån, ur lådan, mycket starkare än vad hon klarar av själv.

Igår drog hon med sig allt det där upp till den jättejättestora kojan mittemot våran, den som det låter KLONG-KLONG från ibland.
Fick jag gå med?
Nä, jag var som vanligt tvungen att sitta och vänta i rullande kojan utanför.
Men jag hörde att hon ylade därinne, för hon hade ju den svarta lådan och pinnen, så det lät ända ut.
Det var en massa andra människor där också, men bara Matte ylade.

Jag tycker faktiskt, att den som inte klarar att yla så det låter ordentligt av sig själv,
ska låta bli.