Envisast 2
Ehh ... jo, alltså ...
jag åt inte.
Hon gjorde sin egen mat. På spisen, i den där runda saken med skaft på, som det fräser i och luktar gott från.
"Ät din mat, Manook" sa hon.
Jag åt inte.
Hon la upp sin mat på ett fat.
Hällde det som blev kvar i den runda grejen över min mat.
Och, tja, vad ska jag säga?
Jag åt.
Faktiskt åt jag alltihop och väldigt fort dessutom.
Sedan gick jag, vägledd av nosen, fram till hennes matfat.
"Den är min" sa hon.
Men vad konstigt, min tunga liksom bara sträckte ut sig själv,
ända fram till den stora biffen som låg där och luktade gott.
Då tog hon i, Matten min, och höjde rösten.
Okej då.
(Vet inte riktigt vem som egentligen var envisast.)
jag åt inte.
Hon gjorde sin egen mat. På spisen, i den där runda saken med skaft på, som det fräser i och luktar gott från.
"Ät din mat, Manook" sa hon.
Jag åt inte.
Hon la upp sin mat på ett fat.
Hällde det som blev kvar i den runda grejen över min mat.
Och, tja, vad ska jag säga?
Jag åt.
Faktiskt åt jag alltihop och väldigt fort dessutom.
Sedan gick jag, vägledd av nosen, fram till hennes matfat.
"Den är min" sa hon.
Men vad konstigt, min tunga liksom bara sträckte ut sig själv,
ända fram till den stora biffen som låg där och luktade gott.
Då tog hon i, Matten min, och höjde rösten.
Okej då.
(Vet inte riktigt vem som egentligen var envisast.)
Kommentarer
Trackback
