eremitha

Morgonrodnadens vingar ville jag breda ut
för att göra mig en boning
ytterst i havet.

Bakom skogen där vinden är fri.

.

En och annan kråka.
Någon lika enstaka skata.
Av fåglalåt är dessa de enda jag hört länge nu.

Men idag öppnade talgoxen ögonen och kände att det var dags.
"Vakna, Eremitha!" visslade han.

Lilla ljusbringare med färg av solen!

Idag
klockan fyra på eftermiddagen
var det så här ljust!

  

Har ikväll varit och lyssnat på dom här.
Tre timmar höll dom på.
Ingen hejd nånstans.

Visor och låtar, duospel på fiol så man trodde sig förflyttad till buskarna en natt på Delsbostämman, ukulele, mandolin, gitarr och bas med briljant fingerfärdighet, och härliga sångröster. Texter om allt från det burleska till det finstämda. Dan Anderssons Gunnar Vägman och Janne K:s egen Av längtan till dig (med text av Åsa Jinder). Med mera.

Och så historierna. Allihop mer eller mindre under bältet alternativt invävda i rejäla spritångor. Humor jag normalt har lite svårt att fatta det roliga i, det är mest tragiskt. Men med Jannes avväpnande, rappa och ögonglimtande käft blev det faktiskt väldigt roligt.

Fullsatt lokal sjöng kraftfullt med mot slutet, att om man drömmer om Paris hamnar man på någe vis lik förbannat i Hudiksvall.

Tänk vad man kan få för hundra spänn en vanlig onsdagkväll i Trönö.

Jag arbetade mycket.
Var ambitiös och idog.
När jag var ledig reste jag, eller gick kurser, eller idkade sällskapsliv.
Ganska normalt, får man väl säga.

Men i  jämförelse med det verkar det inte direkt vara en bedrift att ha orkat dammsuga och åka och handla på samma dag.

Å andra sidan, med tanke på den tiden när städning aldrig utfördes, tandborstning var oöverkomligt mödosamt, och räkningar aldrig betalades i tid eftersom blotta tanken på dem dränerade all kraft, är det en oerhörd utveckling.

För ordningens skull meddelas härmed att min psykotiske, fyrbente sambo, nu har återgått till normaltillstånd.
Tiken som löpte i närheten har uppenbarligen slutat sända ut lockande doftspår.

Han matstrejkar därmed inte längre.
Men han fortsätter sjunga.
Hörde honom ända bort till affären, i en vemodig, atonal melodi.
Vackert, faktiskt!

Hon gick vidare till slutomgången, Nina!
Tre kvar.
Spännande!

Ikväll följer jag hur det går för Nina Söderquist i West End Star.
Inte bara för att hon är från Hälsingland.
Utan för att jag tycker hon är bäst av dem som är kvar.

Härlig powerröst med fina nyanser.
Och en karisma som strålar ut genom tv-rutan.

Heja!

Tre gånger har jag knäckt ben i kroppen.
Två av gångerna på grund av ishalka.
Jag är färdig med frakturer, kan man säga.
Vill inte ha fler.

En gemensam faktor för de olika konstiga väderslag som denna vinter hittills bjudit, är just halka. Fastkopplad med stark draghund löper jag därvid tre gånger dagligen en viss risk att slinta.

Därför har jag vidtagit preventiva åtgärder.
Alla som hellre slirar fram som Bambi än använder broddar, glöm det löjliga snacket om tantvarning. Gå direkt på the heavy stuff och skaffa proffsgrejer!
Om inte, så finns det skor också.

Bara ett råd i all välmening.

Mitt eremitiska väsen går inte att kuva som förr.
Då kunde jag begå övergrepp på mig själv, både ofta och intensivt.
Detta är inte möjligt längre.

Efter att under några dagar i sträck ha utsatts för utåtriktat beteende och frekvent kommunikation med omvärlden, kräver eremiten i min själ stillhet.
Det betyder ensam.
Tystnad.
Länge.

Tills balansen är återfunnen.
Och det tar alltid längre tid än vad någon annan tycks kunna förstå.

När saker ställs på sin spets.
Som till exempel när man själv eller någon hjärtenära för en stund vistas i dödens närhet.
Då tänker man plötsligt annorlunda än vanligt.
Vardagens prioriteringar granskas och befinns ofta ohållbara, eller åtminstone oövertänkta.

Han är hemma igen, min käraste.
Faran är över.
Nuet är här.

Det har hänt att jag varit trött.
Funderat på hur det skulle vara att sluta.
Slippa köra tjugoåtta mil nästan varje måndagskväll.

Men kören är en kropp, och jag är en del av den.
Man amputerar inte en kroppsdel utan smärta.

Han, som med sin kärlek gör mig till en tvåsam eremit,
vände upp och ner på natten.

Med bubblande andetag satt han bredvid mig medan jag,
kallt fokuserad, körde i modd och ishalka till akuten tre mil härifrån.
Ingen infarkt, tack för det!
"Bara" dödligt högt blodtryck.

Nu ligger han i tryggt förvarpå hjärtintensiven
kopplad till diverse slangar och maskiner.

Igår kväll sa vi till varandra hur oändligt stor den är.
Kärleken till Livet.




.

Om jag vore känd för någonting, vad som helst,
skulle jag kanske få en förfrågan om att vara med i Let's dance.
Och då skulle jag utan tvekan tacka ja.

Vilken fantastisk chans att än en gång, tjugofem år efteråt,
få njuta av tiodans. Få träna steg, kombinationer, koreografi,
känna hur dansen växer fram och landar i kroppen.
Dessutom i armarna på ett proffs!

Hjälp, vad jag skulle vilja det!
Snälla TV4, ring!

(Kändismeriter: Inga alls.
Men jag känner en del kändisar, räknas det?)

Har vetat länge att jag har beslut att fatta.
Men inte tänkt på det någonting alls egentligen.

De senaste dagarna har jag börjat tänka.
Att nu är det nog dags snart, att komma till skott.
Att bestämma.

Det är inte alls svårt.
Jag vet precis vilka beslut det handlar om och hur de ska formuleras, initieras och manifesteras.

Varför är processen så lång när själva beslutandet faktiskt bara tar en sekund?

Min sambo är temporärt psykotisk.

Han äter inte. Ingenting!
Jag serverar honom hans älsklingsmat. Han tittar inte ens åt den.
Rastlös förflyttar han sig mellan sängen och soffan, soffan och uteplatsen, uteplatsen och sängen.
Där ute står han och spanar mot vägen.
I natt väckte han mig vid fyra och ville att jag skulle gå med honom på promenad.

Hans sinnen och uppmärksamhet fokuserar på en enda sak:
en kvinna.
En mycket speciell, som bor här i närheten.
Han har sett henne på avstånd.
Längtan efter henne har tagit över honom helt.

Det har hänt förr.
Jag ger honom så mycket kärlek och omtanke jag kan
Masserar, kramar, smeker. Det verkar lätta lite då.
Om några dagar släpper det sinnesförvirrande greppet sitt tag om honom
och han återgår till det normala.

Men än är han fjättrad i sina hormoner.
Ylar från svansroten.
Den vilda själens rop.

Alldeles nyss.
Aning om ett annat slags ljus.
En skälvning i rum-tidväven.

Något händer varje dag
precis utanför vår varseblivning.

Så lite vi vet ...

Minns Magnus Härenstams gruvligt roliga musiklektion.
Noterna var färgkodade. Det skulle bli lättare att lära sig då.

Men Härenstams sketchkaraktär var färgblind.
En sjöman älskar havets våg som skrevs
gul röööd-röd-röööd blå-blååå grön-grön, typ,
blev bara
grå-grå grå-grå grå-grå grå.

Man får vara tacksam.

För att en till åttio procent introvert enstöring som jag
har en riktig, äkta Älskling.

Tillsammans med honom blir jag då och då
tvåstöring.

Ikväll har min ylande flock, den kära kören, haft första övningen för året.
Var jag där?
Nej, hemma och tyst var jag.
Ingen ordning.

Men antibiotikan hjälper den svidande halsen.
Sång om en vecka, helt klart.

Har definitivt ledsnat på mitt ohälsotal
Tionde december började det.
Håller på än.
För närvarande dessutom med nedåtgående kurva.

Alldeles för trångt att svälja, skallen alldeles för liten för sitt svullna innehåll.
Kall snålblåst ute.
Har hund.

Det är nu det är läge att minnas
att jag inte har cancer, aids eller långt framskriden parkinson.

Kan jag få ett?
Från nu och till mitten av februari.
Då kanske det har kommit mer snö.
Och dagarna är längre.

Om inget ide finns tillgängligt går det lika bra med en bungalow på Hawaii.

Det är den andra januari.
Förmodligen kommer jag aldrig att glömma att min klasskompis från grundskolan fyller år idag.
Hon var äldst i klassen.
Vi var inte speciellt nära vänner.
Lite i varandras periferi, sådär.

Det är trettiofem år sedan vi gick ut nian.
Vi har inte haft kontakt sen dess.

Varför minns jag hennes födelsedag?

Nåja ...
Rösten höll inte hela vägen.
Miken var inte på de första takterna - fördömda ljudtekniker!
(det vill säga jag själv)
Luften räckte inte till överallt trots en dos cortison - fördömda förkylning!

Det var bara att se glad ut och leverera.
Ge, från hjärtat.
Berätta sångerna, fläta ihop med talade ord
Försöka sprida lite ljus i kall och frusen tid.

Om så bara en av de femtio som var där hade med sig något meningsfullt hem
är jag nöjd.