eremitha

Det är både förståeligt och förlåtligt att känna hat. Idag. Igår.
Ända sedan nyheten kom.
En ända in i kärnan skevt sjuk person har begått ett vidrigt brott.
Offret var ett barn.

Jag surfar över diverse forum, jag får massutskickade mail och sms, och överallt möter mig det kollektiva hatet som rörts upp. Tillsammans med frustrationen över att inte någonstans kunna förstå det ofattbara, far det som en löpeld genom vårt land.

Och jag? Ja, jag också. Avskyn, förtvivlan, hatet, fyller också mig.
Samtidigt som jag vet att det inte tjänar något till.
Det har redan hänt. Hon är redan död. Han är redan dömd.

Ondskan går i arv. Det får mig att undra vad han utsatts för, som gjort honom till ett vedervärdigt monster.

Ikväll klockan nio tänder jag, tillsammans med många många andra, ljus i mitt fönster.
För Engla, tio år.

I bygden där jag bor sedan drygt ett år har jag redan lyckats bli inblandad i saker och ting.
Bland annat i turistkarteutvecklingsgruppen, yes, långt ord, liten grupp, fyra personer.
Har haft möte ikväll.

Det är en rolig uppgift. Och inte ett dugg svår. Lite pysslig, bara.
Men det är ett kul pyssel - text, bild, layout, sånt jag trivs med.

Och att presentera vårt Trönö i hjärtat av Hälsingland för alla presumtiva turister som kan tänkas behöva en karta, är lätt, lätt.
För här är så fint!

Ett skämt mellan kompisar, säger dom.
Problemet var att "skämtet" publicerades på webben, på en allmän och välbesökt sida. Problemet var också att "skämtet" innehöll grova kränkningar av en känd person.
    Pelle Porseryd anser uppenbarligen att det är ballt att vara kompis med Alex Schulman.
Alex Schulman tycker förmodligen det är ballt att vara Alex Schulman, och är helt nöjd med det.
    Personligen blir jag både sorgsen och förbannad när personer av den här socialt och humant dysfunktionella kalibern får ta plats i media.
    Kompisar? Tja, antagligen.
    Men de har långt kvar till att kvala in till kamrater, vänner och medmänniskor.

Det är mycket nu.
Lite för mycket, faktiskt.
Bilverkstad, bilbesiktning, sångjobb, deklaration (med bilagor), på med sommardäck, jobb med turistkartekommittén, göra tidning till båtklubben, ringa murare, planera resa, prova sommarkläder, banta tjugo kilo, allt på de tre veckor som är kvar innan planet lyfter mot Mallorca.
Tur jag inte har ett jobb också.

Njutningstiden.
Från nu.
Till slutet av september.

Jag ska, oavsett hur vinden blåser och oberoende av nederbörd,
njuta.
Av ljuset.
Av värmen.
Av livet.