eremitha

Det är både förståeligt och förlåtligt att känna hat. Idag. Igår.
Ända sedan nyheten kom.
En ända in i kärnan skevt sjuk person har begått ett vidrigt brott.
Offret var ett barn.

Jag surfar över diverse forum, jag får massutskickade mail och sms, och överallt möter mig det kollektiva hatet som rörts upp. Tillsammans med frustrationen över att inte någonstans kunna förstå det ofattbara, far det som en löpeld genom vårt land.

Och jag? Ja, jag också. Avskyn, förtvivlan, hatet, fyller också mig.
Samtidigt som jag vet att det inte tjänar något till.
Det har redan hänt. Hon är redan död. Han är redan dömd.

Ondskan går i arv. Det får mig att undra vad han utsatts för, som gjort honom till ett vedervärdigt monster.

Ikväll klockan nio tänder jag, tillsammans med många många andra, ljus i mitt fönster.
För Engla, tio år.